Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Den befriade Prometheus. Av Shelley. Fyra brottstycken i svensk tolkning av Anders Österling - IV. Månens och Jordens växelsång
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Shelley
tills i ett vinglätt dis den svingar upp
till sist
i dagens famn, den klarblå himlarunden,
och överlever intill aftonstunden,
och hänger över sjön, ett stråk av
ametist —
Månen.
Du ligger sfäriskt innesluten,
i egen glans, evärdligt njuten,
med himlens nåd som dagligt bröd och
vin;
och alla stjärnkonstellationer
omvärva dig med ljusfestoner
av makt och rikedom; du gjuter din
i min, i min!
Jorden.
Min skugga pekar upp som pyramiden
i himlens ändlöshet, och under tiden
jag välver mig i sömn och mumlar
jubelsång
liksom en yngling, när han suckar sakta
och kära ögon uppmärksamt betrakta
hans vilas anletsdrag, hans ljusa
drömmars gång.
Månen.
När i eklipsens dunkla sköte
själ manar själ till kärleksmöte
blir hjärtat lugnt som ögonens begär;
så, när din skugga höljer mig
jag tiger stilla, dold av dig;
helt av din kärlek, underbara sfär,
jag uppfylld är.
Runtom solen du dig svingar
ljusa värld, i vida ringar
med smaragd och azur på,
att i färgglans övergå
alla sköna lampors vimmel,
som ha tänts på livets himmel.
Jag, din älskarinna, far
vid din sida, månskensklar,
född att så i evigheten
lyda makten av magneten.
Som en tokig flicka jag,
yr i huvudet och svag
av sin älskogs feberlåga,
följer dig i lust och plåga.
Hänryckt skådar jag din form,
ja, som en mänad, vars släkte
sina lystna händer sträckte
mot Agapes lyfta skål.
Broder, mot ditt vandringsmål
måste jag med dig slå följe,
skyddad av ditt varma hölje,
själ i själ, och kropp vid kropp
under fartens bistra lopp,
glad att i din anblick dyrka
skönhet, majestät och styrka,
som en kameleont sig ter
lik det föremål den ser,
som violens milda öga
dricker blåhet ur det höga,
tills det får samma fägring som sin syn,
som den gråa dimmans rester
på ett ensligt berg i väster
få glans av ädel ametist från skyn,
då kvällssol tänder
dess bleka snö
och dagen vänder
sig bort att dö.
Jorden.
0 hulda måne, glädjen i din röst
är klar och öm och gjutes på mitt bröst
med samma ljus som ger en sjöman tröst
1 stilla nätters vaka.
Min stolthets djupa grottpalats du når,
och med din balsam läker du de sår,
som glädjens tigersprång i djungelns vår
mitt hjärta förorsaka.
302
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
