Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sjätte häftet
- Från Stockholms teatrar. Av Sten af Geijerstam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms teatrar
upplösningsverkningar luckra upp
konsistensen i den självständiga konstnärsvilja,
vars syfte är att leda publiksmaken, inte att
vackla undan för varje verklig eller inbillad
fordran utifrån. Vi är nog smått leda på att
höra talas om andlig beredskap numera. Den
i och för sig goda termen har tagits i bruk väl
ofta och inte sällan saknat täckning. Men
skulle kritiken, som också har sin plats i
beredskapen, av ridderlighet eller flathet eller
andra skäl försumma att säga vad den inte
gärna kan undgå att tänka inför den gångna
Dramatensäsongen, bidrar även den till att
späda ut betydelsen av andlig beredskap till:
ord, ord, ord.
*
Nu med intrycken på längre avstånd
framstår det ännu tydligare för en, att
teaterårets höjdpunkt varit Dramatikerstudions
presentation av Hjalmar Bergmans Sagan.
Här mötte man ett ospelat och otryckt svenskt
mästerverk och en föreställning, som trots
bristfälliga yttre resurser (den ägde rum i
Konserthusets lilla sal) och trots en för
tillfället hopsamlad ensemble måste betecknas
som spelårets mest inspirerade. Det
egendomliga är, att detta skådespel, som förelåg
avslutat 1923 och som av en kritiker, efter
vad jag kan förstå med full rätt, betecknats
som ett stycke världslitteratur, aldrig
under diktarens livstid erbjudits någon seen.
Den sannolikaste förklaringen är väl
Hjalmar Bergmans besvikelse över den
oförståelse, som mött hans tidigare dramatiska
produktion, även då den i några fall nått
scenen. Man vill gärna hoppas, att den framgång,
Sagan omsider vunnit, skall förmå hjälpa
fram diktarens äldre stycken till den
uppskattning, som alltjämt undanhållits dem.
Fortfarande stöter man nämligen inte sällan
på uttalanden, som i olika form upprepar
påståendet, att Hjalmar Bergman först med
Swedenhielms riktigt lyckats som
skådespelsförfattare. Ingen kan vilja göra
Swedenhielms, denna strålande vitala och ogenerat
publikknipande improvisation, rangen
stridig som ett av de spelbaraste och man vill
gärna tro säkrast bestående alstren i vår
populära inhemska teaterrepertoar. Men när
man under en och samma säsong får se
Swedenhielms och ett mästerverk från den äldre
perioden som Sagan, slår det en på nytt, hur
mycket mera de tidigare styckena var en
personlig angelägenhet för diktaren. Vilken per-
Foto Almberg & Preinltz.
Ifigenia på T au r i s. Dramatiska
teate rn.
Frank Sundström, Gunn Wallgren.
sonlig intensitet har inte Sagan i tonen, hur
rikt och djärvt är det inte i sin konstfulla
och ändå så säkert formade tankelek och hur
tjusande genom den ordens magi, som
kännetecknar den stora dikten!
»Vem tror på sagor här?» lyder det
utmanande lystringsrop, som Sagan, då hon i egen
trolsk person talar från scenen, slungar
publiken i ansiktet. Sagan, det är ungdomen med
dess oförbrukade tro på kärlek och dröm,
företrädd i stycket av riddar Sune och Astrid,
och mot den står handlingen igenom
medlemmarna av släkten Ehrenstål, för vilka
klokskapen, fördelarna i yttre mening,
trak-tan att vinna vad man kunde kalla vidgat
livsrum, är det enda rättesnöret.
Klokskapen uppreser sig mot en så orimlig
föreställning som kärlekens makt. Ehrenstålarna
bär skygglappar, som hindrar dem att få
syn på det vackra i livet, det irrationella,
känslans och sagans värld. Om stycket är
en bekännelse till ungdomen, så är det
knappast någon hoppfull bekännelse, ty
ungdomen, även som företrädare för drömmar och
idealitet, har den tråkiga egenskapen att gå
över med åren. Gång på gång upprepar Hjal-
317
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 14:08:42 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1942/0353.html
