Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Från Stockholms teatrar. Av Sten af Geijerstam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sten aj Geijerstam
mar Bergman i sina böcker denna
kärleksförklaring till ungdomen, men mycket ofta får
orden en bitter underton av saknaden efter
ungdomsåldern, idealitetens och
renhjärten-hetens förlorade paradis. I Sagan kommer
också in bortdrivandet ur paradiset, den
första häftiga chocken vid mötet med livets
fulhet och grymhet, också detta ett centralt
motiv hos Hjalmar Bergman. Stämningen av
livsångest och besvikelse, som givits förtätad
form i den seen, då riddar Sune upptäcker
sin blivande brud i en annans armar, dröjer
kvar hela stycket igenom, den släpper inte,
då sagan och ungdomen i slutscenerna
vinner en skenbar (eller tillfällig) seger. Även i
de högsta och skönaste livsminuterna påminns
vi om förvandlingens och förgängelsens lagar.
Skräcken för den slutliga, lekamliga döden
lämnar också sällan Hjalmar Bergman.
Dödsmotivet ingår som en av slingorna i Sagans
arabesker. I styckets avslutning stiger riddar
Sune och hans återvunna älskade
uppför slottstrappan, medan »morgonrodnaden
växer», men kontramotivet är Astrids död av
alltför stark kärlek till Sune, och det tragiska
är, att just Astrid är den, som hållit sin tro
på kärlekens saga mest obesmittad av
hänsyn till klokskapen. Men medan alltså Astrid
dör, formar Sunes försmådda rival, Gerhard,
slutrepliken om klokskapen till ett bittert
nödrop. Sålunda ett ganska sammansatt
slutackord.
Med sin romantiskt expressionistiska
karaktär, sin form av saga och marionettspel,
sina halvt realistiska, halvt symboliska
gestalter, sin delvis rytmiska dialog, sitt
invecklade handlingsmönster och sitt
sammansatta stämningsinnehåll har väl Sagan inte
så lätt att slå an, och dess publikframgång
vågar man väl tillskriva den oemotståndliga
makt, stor dikt har över sinnena, då den ges
en kongenial scenisk tolkning. Per Lindberg
hade med skickligt övervinnande av yttre
svårigheter utomordentligt fångat Sagans än
glidande, än abrupta drömkaraktär, och på
samma gång i regin hjälpt publiken fram till
verkets uttydning. Björn Berglund kunde åt
riddar Sune ge den rätta färgen av nordiskt
blond idealitet — trots Sagans
allmänromantiska ingredienser tar man inte miste på dess
miljö av svensk herrgård en sommarnatt och
dess ungdomars typiskt nordiska kynne —
och skådespelaren har ju redan i Kaj Munks
Grundtvigsdrama visat, att han kan utveckla
en anmärkningsvärd dramatisk kraft. Det
skulle vara intressant att se honom som
Mäster Olof. Den svåra rollen som den
levandegjorda Sagan utformades av Sally Palmblad
till ett slags ojordiskt naturväsen, en Puck,
som talade Hjalmar Bergmanska, men som
tyvärr ibland talade en smula otydligt.
Efter urpremiären på Swedenhielms 1925
anmälde Ord och Bilds dåvarande krönikör,
att han ingalunda varit road. Den som
skriver detta, tillstår gärna, att han vid varje
återseende är road och lika road som första
gången. Visst bär Swedenhielms spår av det
rekordartat snabba nedskrivandet och
författarens medvetna föresats att skriva för
publik, enstaka lustigheter verkar
natt-ståndna, visst kan karakteristiken av det
svenska folklynnet totalt dömas ut av det
kalla förnuftet (känslomässigt är man
däremot starkt frestad att acceptera den), och
visst måste det Stockholm, som Hjalmar
Bergman utgav för att vara samtidens, ha legat
en bit tillbaka i tiden redan 1925. Men ho
kan emotstå? Nu hade Dramatiska teatern
bestämt sig för en repris närmast för att ge
Ivar Kåge rollen som Swedenhielm senior i
födelsedagsgåva till sextiårsdagen. Herr
Kåges nobelpristagare kunde inte undgå
skuggan av de stora företrädarna, det räcker i
denna roll inte att illudera som hygglig och
hjärtevinnande stora famnen-svensk, den
idealiska framställaren bör själv besitta ett stycke
geni eller i varje fall något av det Bergmanska
diableriet. Till Ivar Kåges jubileum skall
rättvisligen tilläggas, att den duktiga
skådespelaren glatt en ofantligt mycket mer i åtskilliga
andra roller. Hilda Borgström gästspelade i
sin gamla glansroll som Boman, och man hade
bara att njuta av denna perfekta konst och
med vemod och tacksamhet minnas många
stora teaterupplevelser.
Även Midsommardröm i fattighuset fördes
till seger av Per Lindbergs regi. Utan alla
regikrumbukter underordnade sig
iscensättningen diktverket och hjälpte fint och
följsamt fram dess mening och
stämningsmöjligheter. Pär Lagerkvist har heller inte på
länge, knappast sedan ungdomsverken
förefaller det, skrivit med sådan spontan och
lycklig skaparlust och sällan fått
verklighetsunderlag och idéinnehåll att så osökt smälta
samman. Det ofta hårt spända i hans
diktar-drag har denna gång lösts upp i ett varmt
och otvunget leende. Liksom i Sagan möts
318
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
