Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Från Stockholms teatrar. Av Sten af Geijerstam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms teatrar
två världar: den hårda, »verklighetsbetonade»
och diktarens fria, ljusa värld, men medan
hos Hjalmar Bergman drömmen talar Sagans
bisarra språk eller som ett stormande
ynglingsanatema slungas mot verklighetens
förstenade ansikte, lever den hos Pär
Lagerkvist i Blind-Jonas milda och klarnade
gam-malmansvisdom, som mitt i omgivningens
elände förmår lova den lilla Cecilia en bättre
värld för framtidens släkte. Den förvissning,
Blind-Jonas uttalar, stöder sig inte på
logiska slutledningar; han vet, att det goda
segrar, enbart i kraft av sin egen förmåga att
hålla drömmarna levande. Något hållbarare
bevis än denna inre realitet, som ingen kan
frånta honom, diktaren, lär väl heller inte
kunna presteras. Innerst är det väl ingenting
annat än en sådan obevisbar men oförstörbar
visshet, Pär Lagerkvist velat predika i hela
raden av sina senare stora tidsdramer, till
vilka Midsommardröm i fattighuset, utan alla
hänsyftningar på yttre händelser, ansluter
sig. Närvaron av denna visshet hos Fontän
och Stella, då de gick sin väg mot den
dödsbringande fusiljeringspatrullen, gav diktaren
rätt att kalla sitt närmast föregående
skådespel Seger i mörker.
I första akten gav Pär Lagerkvist och hans
regissör en interiör av gråaste svensk
bygdevardag, där hjonen på ett småländskt
fattighus tuggade om gammalt gnat, innött under
många års upprepning, en interiör så äkta,
att man tyckte sig känna ända till skurdoften
och den unkna lukten från gubbarnas paltor.
Bland de mer eller mindre besynnerliga
originalen företrädde Lame Fredrik sur och
strävsam klokskap av humoranstruken
genomsnittstyp. Hugo Björne hade tagit denna
skrovligt humoristiska smålänning på
kornet. Det blev en ny, med små medel vunnen
framgång för denna aktör, som efter ett nytt
och ganska oväntat genombrott med domaren
i Grå gryning 1940 upplevt en konstnärlig
seconda primavera. Medan
midsommarnattens melodier tonar in genom fönstret,
berättar Blind-Jonas för den lilla Cecilia den onda
sagan om sitt eget liv. Men i andra aktens
scener får man följa honom i
midsommar-drömmen om livet, sådant han aldrig fått
uppleva det i den yttre verkligheten. Som
kung i drömmens rike triumferar han över
ondskan och hugsvalar de bedrövade med
kaffe, brännvin och vänliga ord. I tredje
akten visar den framtidsvy, han rullar upp för
det lyssnande barnet, att hans inre krafter
räcker till seger även i vaket tillstånd. Han
tror inte på det onda, som omger honom, tror
i varje fall bara på det som något tillfälligt.
Strängt taget är skådespelet till sin
dramatiska uppläggning ett tema i tre variationer,
där den sista konstnärligt sett verkar en smula
upprepning, men är nödvändig för att
diktaren skall kunna uttrycka sin förkunnelses
fulla innebörd.
Georg Rydeberg har tidigare visat sig kunna
få fram, bättre än någon, undermeningen och
den dröjande, svävande tonen hos de
lagerkvistska replikerna. Även om nog Blind-Jonas
figur borde ha getts med mera värme och
folklig naivitet, grep skådespelaren starkt. I
dubbelrollen som tjuvhjonet (»Mördarn») och
den elaka sagokungen fick Hilding Gavle
användning för båda sidorna i sin
gestaltningstalang: både den folkligt ursprungliga
humorn och dragningen till det en smula
dekadent makabra. Man må reta sig aldrig så
mycket över skådespelarens oarter, som han
släpper ibland, utvecklar tygellöst andra
gånger, så som han nu är, hör han till de mest
egenartade och mest uppfriskande
företeelserna i vårt teaterliv, och säga vad man vill
om maner, så har han under denna säsong
liksom tidigare visat stor förmåga att variera
sig själv.
Rudolf Värnlund har under senare år haft
svårt att övertyga teaterdirektörerna om sina
styckens lämplighet för scenen. Han har
onekligen drag, som gör det svårt för honom att
vinna popularitet som skådespelsförfattare.
Han saknar påfallande den odefinierbara
egenskap, som kallas charm, han kan vara
kvick men äger inte humor i djupare
bemärkelse, och hans människoskildring är ofta
schematisk. I gengäld har han alltmer utvecklat
sin yrkeskunskap och sitt sinne för den
dramatiska effekten. Hans vackraste egenskaper
är djärvheten, som kommer honom att söka
sig till de stora ämnena, ärligheten och
uppsåtets allvar. Det finns en linje i hans
dramatiska författarskap: genomgående behandlar
detta kampen för en värdigare tillvaro åt
arbetarklassen. Äktheten i författarens
revolutionära patos misstar man sig inte på. Både
Vägen till Kanaan, Robespierre och Modern
och stjärnan, i varje fall de båda senare,
tycker man borde vara självskrivna på någon
av våra större sceners repertoar.
Dramatikerstudion, som tidigare gett Vägen till Kanaan,
har med detta spelårs framförande av Mo-
319
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
