Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Opera- och konsertkrönika. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Herman Gli m st e dt
ej här, liksom beträffande sina övriga verk,
haft någon tidigare, litterär eller dramatisk,
behandling av ämnet att hålla sig till. En
»Stora oredans tid» hade väl också den i
»Chovansjtjina» skildrade brytningstid kunnat
kallas som föregick regeringsmaktens samlande
i Peter den stores hand. (Den på
operaprogrammet angivna undertiteln »Den stora
vredens tid» är svenskt hemmagjord.) Det var
ett dramatiskt explosivt men kaotiskt stoff
som Musorgskijs vän konstskriftställaren
Stasov genom en summariskt utkastad plan
gett anvisning på.
Skaparfebern släppte ej den till något år före
sin död blott på »lediga stunder»
konstprodu-cerande tjänstemannen i något departement.
Men det minutiösa historiska studiet kom
honom att emellanåt förlora känslan för vad som
var dramatiskt väsentligt och oväsentligt,
samtidigt som hans arbetsmetod — att i
godtycklig ordning, alltefter inspirationens bud,
versifiera och tonsätta en seen här, en seen
där ■— innebar en liknande risk. Det säger en
del att Rimskij-Korsakov såg sig tvungen att
i det efterlämnade verket stryka omkring
i ooo takter — en kvantitet som nästan kunde
räcka för ytterligare en opera. I den sålunda
uppkomna versionen har sedan
Stockholmsoperan gjort ytterligare en del — här och var
kanske diskutabla — förkortningar, men i
det hela synes denna om filmklippning
påminnande redigeringsmetod ha helgats genom
det mål som vunnits: en — minst sagt —
upp-förbar opera.
Ett mysterie- och krönikespel skulle
»Chovansjtjina» kunna kallas. »Ett musikaliskt
folkdrama» var Musorgskijs egen beteckning,
här liksom för »Boris Godunov». Ett drama
om folket såsom medelpunkt ville han ge i båda
fallen. Det rör sig mellan två diametralt
motsatta befolkningsgrupper, de alltjämt
mäktiga men alltmer förvildade streltserna, såsom
de gamla tsaristiska livtrupperna kallades, och
raskolnikerna, de »gammaltroendes» skaror.
När ett visst samförstånd ändå råder mellan
dessa väsensskilda människosorter beror det
på att deras ledare förenas i reaktionär
antagonism mot en fruktad ny regim, som
raskolnikerna för sin del kalla för Antikrist. Det
ryska folket som sådant är ofritt — det är däri
som Musorgskij ser dess tragedi både i gången
och senare tid. Med denna uppfattning har
han kommit att ge somliga folkscener en passiv
men intensivt deltagande karaktär som kan
erinra om en av den antika körens funktioner.
1682 anges som tidpunkt för handlingen,
d. v. s. det år då Peter utropades till tsar. Det
var också det år då Ivan Chovanskij blivit
streltserhövding efter den av honom ledda
blodiga revolten. Denna resulterade ju i att
den faktiska regeringsmakten övertogs
av-Peters halvsyster Sofia och därmed ytterst av
hennes älskare, furst Vasilij Golitsyn. I första
akten se och höra vi Chovanskij hyllas av sina
trogna på Röda torget framför Kreml. Han
talar dunkelt om ett förräderi som måste slås
ned för »tsarens skull».
Men dessförinnan har den historiskt som
skrupelfri ränkmakare kände bojaren
Sjaklo-vityj låtit en skrivare sätta upp en till
»tsarerna» riktad angivelseskrift. (Här och på ett par
andra ställen i första akten synes Musorgskij
ha erinrat sig tillvaron av Peters sinnessvage
halvbror Ivan, den under flera år nominelle
medregenten.) I skriften beskylles
Chovanskij för stämplingar som gå ut på att störta
det bestående statsskicket och sätta upp sonen
Andrej på Moskvas tron. För att något
förgylla den enligt historiens vittnesbörd med
tsarevnan Sofia förbundne intrigören låter
Musorgskij, kanske med en reminiscens av ett
ungdomssvärmeri för Byron, honom beteckna
sig själv som »en av de fördömda, satans
ombud».
Knappt har furst Ivan försvunnit för att i
spetsen för streltser och en folkmassa draga
genom Moskvas gator förrän vi göra
bekantskap med hans son furst Andrej, alltså den
presumtive tsaren, som ägnar sig åt att
förfölja Minna (egentligen Emma), en flicka från
den s. k. Tyska förstaden. Den förtvivlat
motsträviga får hjälp av en mellanträdande annan
ung kvinna, den gammaltroende Marfa, av
vilkens första repliker framgår att ett
kärleksförhållande bestått mellan henne och den
tydligt nog nu otrogne fursten; nu måste hon
till och med med blixtsnabbt dragen kniv
parera en henne tillämnad dolkstöt. Den
animerade situationen avbrytes av den med sitt
följe återvändande fader Ivan, som i sin tur
uttrycker sitt höga välbehag med Minna,
»den sköna med vita skinnet», och befaller
sina streltser att föra flickan »hit till Oss».
När sonens protester håller på att framkalla
tumult vill han låta häkta »luteranskan», som
den vackra flickan nu får heta. Som räddare i
sista stund uppenbarar sig Dosifej, de
gammaltroendes ledare, som befaller Marfa föra
hem den stackars flickan. Militärdiktatorn
böjer sig för raskolnikern, som i denna mörk-
326
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
