Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Opera- och konsertkrönika. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Herman Glimstedt
i likhet med den tyska pastorsdottern Minna
kvarstår som ett slags relikt från en
ursprungligen tillämnad, till Tyska förstaden
lokaliserad hel akt. Inför Dosifej, som lägligt som
alltid kommer och lugnar, biktar Marfa sin
själsnöd; nu låter hon också undfalla sig några
ord som yppa hennes tro på själsrening,
vunnen genom kroppens förbränning.
I en i samma »streltsernäste» hållen
monolog förbryllar oss den av Musorgskij avsevärt
nobiliserade Sjaklovityj genom sin där
uttryckta patriotism. Han ängslas över att
»tyskar» (det ryska ordet för främlingar
överhuvud) skola slå ned Rysslands frihet. »Sänd
till oss — ber han till sist — den man som gör
fritt vårt heliga land, det lidande!»
Berusade streltser som skråla om brännvin
och stundande pogrom; deras hustrur som ta
dem i upptuktelse — det är nästa sidor i
bilderboken. Skränet upphör när den från
första akten bekante skrivaren störtar in och
berättar förskräckliga nyheter: petrover ha
nedgjort streltser i massa och nalkas nu
förstaden. De nyss så karska männen och
kvinnorna anropa — »som barn sin fader» — furst
Ivan om att från sin slottsaltan komma ned
till dem. »Tsar Peter är sträng. Förbida vad
ödet bringar!» — blir hans svar till mängden,
som till sist bönfaller Gud om hjälp.
Inne i samma furstes slott sjunga — i fjärde
akten — unga flickor och dansa persiskor för
sin herre som är på misshumör. Han får
utlopp för det när Golitsyns tjänare dristar
infinna sig med en varning för hotande fara.
»Min ridknekt skall tacka honom grundligt»,
lyder furstens order till vederbörande som
föra ut den oförskämde budbäraren; vad den
befallningen betyder på ryska kan man förstå.
Nytt besök: nu är det Sjaklovityj som lyckas
smickra Ivan med att tsarevnan kallar honom
till rådplägning. Iförd sin bästa praktdräkt
faller han vid dörren, genomborrad av en
lönnmördares dolk.
Det var verkligen redan hösten 1682 som
Chovanskijs död inträffade men på annat sätt:
både han och sonen avrättades. Det skedde på
tillskyndan av tsarevnan Sofia, mot vilken
de misstänktes konspirera. I dramat blir, trots
hälsningen från henne, den uppfattningen
naturlig för åskådaren att mordet står i
samband med det förut rapporterade hotfulla
smädeordet.
Smädeordet Chovansjtjina synes ha ägt en
vidsträcktare innebörd än att blott syfta på
den nu undanröjde stormannens stämp-
lingar. »Likvideringen» av de mot tsar Peter
oppositionella krafterna fortsättes nämligen i
fjärde aktens hos oss utelämnade andra bild:
där synes den — i verkligheten först år 1689
•—• landsförvisade Golitsyn i vagn lämna
staden. (Historiskt betydde detta ju också den
härsklystna tsarevnans fall.) Golitsyns och
furst Ivans olycksöden kommenteras av
Dosifej och Marfa, som också veta vad som nu
hotar dem själva: att på sitt klosterområde bli
inneslutna och mördade av de nya trupperna.
Den inrusande furst Andrej Chovanskij (som
alltså i operan fortfarande lever) är lika
uppfylld som förut av sin Minna och lika
otillgänglig för de föreställningar Marfa gör honom.
Men vad skall det bli av de i Moskva
kvarlevande streltserna, skräckslagna som de äro
efter det förut omtalade blodbadet och på
grund av gamle Chovanskijs död?
Överraskande nog förkunnar en officer från det nu
för första gången framträdande
preobra-zjenska gardet att de benådas, under villkor
att de svära tsaren sin faned. (Nå, det skulle
ju dröja till Peters återkomst från den
utländska resan, 1698, innan han hade sin
blodiga slutuppgörelse med streltserhären i dess
helhet.) Med gardets marsch till Kreml
avslutas tablån.
I sista akten äro raskolnikerna, såsom det
vid denna tid ofta hände dessa mot överheten
ohörsamma svärmeandar, kringrända av
militärstyrkor. Och hellre än att bli offer för dessa
Antikrists hantlangare äro de beslutna att,
såsom ej heller var ovanligt, gemensamt söka
döden på bålet. Samtidigt drivas de av
mystisk längtan till självförintelse — också det
ett välkänt fenomen från de formliga
självmordsepidemier som sedan något decennium
tidvis grasserade bland de gammaltroende.
Furst Andrej, som tagit sin tillflykt till
klosterområdet, synes lika oemottaglig för Marfas
frälsningsbudskap som förut, men hon leder
honom tillsammans med de andra upp på det
brinnande dödslägret. För sent komma några
officerare från preobrazjenska gardet till
platsen, som redan omvärves av lågor.
När »Chovansjtjinas» skapare enligt egen
utsago begravde sig i och berusade sig med
historia och gamla krönikor, steg
ifrågavarande epok fram för honom i stora syner där
ord, ton och scenisk bild ofta voro från början
förenade. Om den monumentalt anlagda
texten här och var äger sina brister i fråga om
klart sammanhang och logisk motivering,
328
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
