- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtioförsta årgången. 1942 /
332

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Opera- och konsertkrönika. Av Herman Glimstedt

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Herman G I i m s t e d t

odlade musikaliska orientalismen. Och det är
ett bidrag som i Rimskij-Korsakovs
instrumentering lyser lika praktfullt färgäkta i den
vällustigt på molltonikan-orgelpunkten
vaggande adagiodelen med sitt överstigande
sekundsteg som i det mellan stor och liten ters
oscillerande, i allt vildare tempo
framvirv-lande prestot; litet senare växla dock
trån-fullt ritarderande partier med barbariskt
rytande snabba unisongångar. Den unisont
lovprisande flickkör i ljust G-dur som dolce
gång på gång upprepas medan fursten gör sig
fin återgår till tonen av troskyldig folkvisa;
den låter som en specifikt rysk sådan med
oregelbunden rytmik (växling av 6fa- och s
fa-takt) och med sina liksom till bugningar
inviterande plagala kadenser vid frassluten.
När Chovanskij mördats är det Sjaklovityj
som avslutar akten genom att sjunga samma
hyllningsmelodi, med hånfull upprepning av
dess slutord och ryskspråkiga refräng: »Ja,
pris ske dig, du vita svan, lädo, ladö.» Hans
skratt därtill fullständigar det »sataniska»
intrycket.

Musikaliskt står fjärde aktens andra bild
i jämnhöjd med verkets övriga delar. Där
förekommer både någon anknytning till vad
som hörts i det föregående och någon
presentation av sådant som återkommer i sista akten.
Eftersom tablån strukits vid framförandet
här, skola endast nämnas två så frappanta
detaljer som streltserkvinnornas unisont
ylande körkoloratur (i den för streltserna kritiska
situationen) och det preobrazjenska gardets
nästan preussiskt »flott »-brutala snabbmarsch
•— kanske att uppfatta som en symbol för
tsar Peters kommande, med gamla ryska
traditioner hänsynslöst brytande regim.

»Granskogens susande en månskensnatt,
vilket än blir starkare, än åter avtar, liksom
vågornas brus» — det var den naturbakgrund
som komponisten enligt ett brevställe ville
återge i orkesterförspelet till Dosifejs
inledande andantesång i femte akten. Detta
arioso, där han inför offerdöden ber om Guds
välsignelse, hör i sin känslointensitet och sin
rikt motiviska plastik till partiturets mest
inspirerade sidor; pregnanta tonbilder avlösa
varandra mot den från förspelet fasthållna
åttondelsrörelsen, en — för att tala wagnerskt
•— »oändlig» sådan, som får sin smärtsamma
accent genom det då och då inblandade
förminskade terssteget. De kringrända
raskolni-kernas körer, i början med Dosifej som
försångare, gestalta sig till ett slags själamässa

Sigurd Björling som Sjaklovityj.

Musorgskij ovanligt rik stämuppdelning,
ibland med mans- och kvinnoröster
alternerande, ibland med klagan framhävd i endast
sopraner eller endast tenorer, men ibland
också med mäktig samverkan av samtliga
stämmor. När den för tsarens fortsatta räfst
fruktande fursten svarar sina »barn» — han är
dock en patriarkalisk despot — får hans redan
vid ett och annat tidigare tillfälle modifierade
tonsymbol ett nytt uttryck; det låter beklämt
och mer vekt genom inverkan av något
alte-rerat tonsteg och den nu flerstämmiga
harmoniseringen; denna senare gör det åtminstone
nu uppenbart för åhöraren att det med sonora
modulationer utspunna ledmotivet går i moll.
Musikaliskt väl förberedd är — måste man
säga — den sista aspekten av den lättrörda
mängden: pianissimo bedjande till Gud.

»Ni yla ju som vargar» — det är otacksamt
av gamle Chovanskij att (i början av fjärde
aktens första bild) utlåta sig så om den av
flickorna sjungna kärleksvisan med sin genuint
träffade folkton. Sistnämnda egenskap
utmärker också den följande i dur gående
dansvisan. Men den persiska dansen, som vi förut
hört på Operan, inlagd i Fokinbaletten
»Kleopatra» är ett bidrag till den både av de övriga
»novatorerna» och av Musorgskij själv i den
tidigare, ofullbordade operan »Salammbö»

332

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:08:42 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1942/0368.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free