Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Klassiska och efterklassiska greker. Av Albert Wifstrand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Klassiska och efterklassiska greker
börjar ett långsamt men stadigt förfall
på litteraturens såväl som på flera andra
områden.
Om man för en stund avsäger sig all
egen mening och i stället frågar på vilken
väg den stående värderingen då har
uppkommit, tycker man sig först finna att
den icke alls är så urgammal. Ett par tre
århundraden tillbaka i tiden varken
uppfattas eller behandlas grekiska litteraturen
på det sättet. Nu fanns det ju icke för ett
par århundraden sedan någon
litteraturhistoria i den moderna betydelsen av en
diktningens sammanhängande
utvecklingshistoria, utan historia litteraria har ett
mycket vidare omfång, innefattar
verkligen hela litteraturen, filosofiska verk,
fackvetenskapliga luntor, politiska
pamfletter, läroböcker, predikningar och diktverk
tillsammans. Även i dessa framställningar
är dock den grekiska diktningen starkt
uppmärksammad, och likaså i den rika
litterärkritiska litteraturen från 1500- till
1700-talet, vilken endast sysslar med
diktningen. Men dessa litteraturhistoriska och
litteraturkritiska verk fram till efter
1700-talets mitt skilja sig i sin behandling av
antiken på två viktiga sätt från de moderna.
För oss domineras den antika andliga
odlingens historia av grekerna, de ha
utformat konststilar och litteraturgenrer,
givit lärdomar och impulser åt romarna och
av dem blivit tagna till förebilder på alla
områden. Originaliteten, självständigheten,
den skapande förmågan ha vi funnit på
deras sida (tidvis alltför endels). Så såg
icke renässansen och 1600-talet på saken.
För dem är det romerska både det närmast
förtrogna och det förnämsta, och vid en
jämförelse få grekerna avgjort stå
tillbaka för romarna. Julius Caesar Scaliger,
den myndigaste av renässansens poetiska
lagstiftare, anställer långa komparationer
mellan Vergilius och Homeros, som alltid
utfalla till Vergilius’ förmån. På samma
sätt ställas Senecas tragedier över Sofokles’.
Johann Gottfried v ön Herder. 1785.
Oljemålning av Anton Grafj.
Malherbe fann hos Pindaros knappast
något annat än gallimatias. Antikens högsta
blomstringstid ansågs vara den augusteiska
perioden, det var med den man jämförde
Ludvig XIV:s tidevarv i Frankrike.
Den andra stora skillnaden är den att
bland grekerna ingen gräns drogs upp vare
sig vid Alexanders tid eller vid romartidens
början. Sir William Temple, den noble
diplomaten och älskvärde essayisten, som
icke kan kallas någon lärd man och ännu
mindre någon kritisk man men just
därför kan passa att representera den allmänna
meningen, skriver i sin essay »Ön Ancient
and Modern Learning» från 1690: »All
Latin Books that we have till the end of
Trajan, and all Greek till the end of Marcus
Antoninus, have a true and very esteemable
Value.» Den grekiska litteraturens
blomstring varade enligt honom alltså ända till
339
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
