Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Klassiska och efterklassiska greker. Av Albert Wifstrand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Klassiska och efterklassiska greker
tidens greker, de som skapade
litteraturgenrerna, inte de som sedan följde i de
utstakade spåren. En tredje ström, vars
betydelse litteraturhistorikerna icke böra
underskatta, kommer från den klassiska
filologien i Holland. Där upplivades inemot
mitten av 1700-talet studiet av grekiskan
på allvar och sattes i antikforskningens
medelpunkt. Tiberius Hemsterhuys och
hans lärjungar Lodewyk Caspar Valckenaer
och David Ruhnken äro de första klassiska
filologer som med övervägande intresse
ha ägnat sig åt den grekiska litteraturens
studium och där grundat en sedan dess
obruten tradition, medan tidigare verkligt
djupgående kunskap i grekiska var
någonting ganska sporadiskt och intresset för
Homeros’ och Platons språk ibland
uppehölls endast av teologernas intresse för
Nya Testamentet. Ruhnken höll år 1757 i
Leyden ett installationstal med titeln
De Graecia artium ac doctrinarum
inven-trice, ett lovtal över de klassiska grekerna
som vetenskapens och litteraturens upphov
i världen. I Tyskland tog Christian Gottlob
Heyne upp idéerna från Leyden och
utförde dem med mera anknytning till de
förromantiska tidsströmningarna, och
Heyne har varit av direkt betydelse för Herder;
de voro nära vänner.
I England gick utvecklingen på ett något
annorlunda sätt fram till samma resultat.
Det är betecknande, att medan tyskarna
före 1800 producerade flere stycken
grekiska litteraturhistorier, som framför allt
behandlade poesien, men ingen enda större
framställning av grekernas politiska
historia, så hade England vid den tidpunkten
icke frambragt någon enda grekisk
litteraturhistoria men en mindre och två stora
framställningar av den politiska historien,
där också tänkandets och diktens och
konstens historia beaktades. Engelsmännen
hade en politisk horisont av helt annan
vidd än tyskarna kunde ha. De engelska
uppfattningarna av grekernas historia präg-
lades i hög grad av motsättningen mellan
folkfrihet och härskarmakt som de så starkt
hade upplevt i sin egen historia och som
återigen så starkt aktualiserades genom
franska revolutionen. Vi se också att för
den Hellaskult, som framträder i England
vid 1800-talets början och sedan runt om i
Europa fick stor betydelse för
uppfattningen av grekerna, spelar friheten en långt
större roll än hos tyskarna; jämför Shelley
med Winckelmann och Goethe. Men för
en sådan blick var det slut med grekerna
när deras politiska frihet var förlorad;
för den blir även härigenom och icke endast
genom läran om originalgenierna den äldre
tiden den enda som förtjänar verkligt
avseende; efter Alexander, och framför allt
efter den romerska erövringen, är allt ett
långt declinc and fall.
Så te sig utvecklingens grunddrag; men
om man sedan ser litet närmare på vad
som säges mellan 1500 och 1750 om
grekiska litteraturen så finner man dock
här och var små ansatser till det senare
betraktelsesättet. Det är endast ansatser,
de läggas icke till grund och genomföras
icke, men de finnas och ha burit frukt i
sinom tid. Liksom det icke ens i Frankrike
under le grand siècle saknades röster som
försvarade grekernas sak gentemot romarna,
såsom Fénelon, så ha också ända från
1500-talets början visat sig spridda tecken
till en utvecklingshistorisk betraktelse som
såg ett förfall börja med Alexanders tid.
Schweizaren Christophorus Mylaeus i sin
universalhistoriska översikt De scribenda
universitatis rerum historia från 1500-talets
mitt säger om grekerna, när han i sin femte
bok, om litteraturen, har hunnit till
Alexander den stores död, att liksom riket
upplöstes så mattades ingenierna; efter
kulmen kommer nedgång; och längre fram
yttrar han sig på samma sätt om romarna.
Den engelske humanisten Ascham talar i
förbigående om Plutarchos, Lukianos och
Herodianos, alltså greker från 2:a och 3:e
341
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
