Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Klassiska och efterklassiska greker. Av Albert Wifstrand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Klassiska och efterklassiska greker
litteraturen och särskilt Horatius intar en
sådan ställning i fråga om grekerna; det
är de gamla skalderna han ser upp till, och
de exemplaria Graeca som han
rekommenderar skalden att flitigt studera äro
ingalunda de senaste århundradenas diktverk.
Både Dionysios och den andre, den store
okände, äro också fast övertygade att deras
samtid och den närmast föregående tiden
icke har presterat någonting av värde i
jämförelse med den stora perioden, och
bland de orsaker som de anföra för att
förklara förfallet äro flera av dem vi ha
funnit hos 1500- och 1600-talsförfattarna,
språkets korruption, då det blev spritt
ut över så stora ickegrekiska områden
genom Alexanders erövringar, vidare
förlusten av den politiska friheten, samt den
ökade njutningslystnaden och begäret efter
vinning, som moralister i varje period finna
utmärkande just för sin egen tid. Därtill
kommer hos författaren till Peri hypsus
en annan viktig sak som vi ha vidrört
som utmärkande för 1700-talskritiken. När
han jämför Homeros och den hellenistiska
poesien, tröttnar han icke att betona
naturgeniets, det stora snillets överlägsenhet över
den efter regler arbetande, konstnärligt
samvetsgranna talangen, som undviker
alla svåra fel men aldrig framträder med
någon bländande glans eller överväldigande
makt. Vi kunna tydligt se att vändningen
bort från franskklassicismen i England har
försiggått under direkt inflytande från
denna skrift, som har blivit läst mer i
England än på något annat håll. (Ännu i
vårt århundrade har en av Englands främsta
litteraturkännare uttryckligen sagt att Peri
hypsus är den förnämsta litteraturkritiska
skrift som är skriven på jorden.) Där och i
yttranden av andra grekiska kritiker
finnas också förebud till det senare 1700-talets
uppställande av lärdomen, som ansågs
utmärka hellenismen, som en ytterligare
motsats till den poetiska kraften hos den gamla
tiden. Men även där gingo de moderna
Peri hypsus. Codex Pari si anus
2036. fol. 178.
Bibliothèque Nationale, Paris.
längre än någon grekisk kritiker; och den
hellenistiska tidens grammatiker-poeter,
som ofta voro hovmän och mer esteter än
lärda, fingo för 1700-talsfilologernasoch
-kritikernas blick drag av nyare tidens
lärdomspedant, den i sitt detalj vetande innestängda,
småskurna och disputationslystna, tölpiga
och något snafsiga person, som hade varit
en förlöjligad figur ända sedan renässansen.
Det är alltså några stycken just av de
efterklassiska grekerna själva som äro det
första upphovet till ringaktningen för den
grekiska litteraturen efter Alexander. Men
denna klassicistiska riktning avsåg icke
främst att göra ner utan att höja upp
litteraturen till den gamlas nivå, och det
skulle göras genom flitigt studium och
smakfull efterbildning av klassikerna. Genom
dessa krav blevo klassicisterna upphov
till den imitation av de gamla, som sedan
dominerar icke endast senantiken utan
343
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
