Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Klassiska och efterklassiska greker. Av Albert Wifstrand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Albert Wi]strand
dess grundläggare, hade iklätt sig en
tjänares skepnad vid den makedonske Filips
tron. Men konsten och litteraturen och
tänkandet, de hade verkligen blomstrat
samtidigt med den nationella friheten, i en
renare, enklare, storslagnare form än den
senhellenistiska tiden i allmänhet bjöd.
Därav kommer sig denna utomordentliga
uppskattning av den klassiska tidens
prestationer.
Men därav kom det sig också att bilden av
hela den klassiska tiden och dess skiftande
liv estetiserades i dessa estetiserande
klassi-cisters ögon; det är de som äro första
upphovet till den tron att grekerna framför allt
voro ett skönhetsdyrkans folk.
Demosthenes, den envetne, lidelsefulle politikern,
stänkt av dagsstridernas smuts och
trött-körd av den svåra uppgiften att väcka sitt
folk och hålla de livsrumshungriga
make-donerna borta och deras femtekolonnare i
schack, blev för dem till den store
sköntalaren, som nedlade sin ädlaste energi på
frasernas klang och rvtm, satsernas harmoni
och periodernas komposition. Och man
finner många små lustiga bevis för hur de
föreställde sig den klassiska tidens furstar
och statsledare som övertygade att
vältalighet, visdom och konstnärlig förmåga
var det viktiga i livet, och utmålade hur
kungarna fordomdags tävlade om att vinna
tänkares och talares gunst.
Klassicismen lyckades verkligen till en
del också i sin djupare syftning: i andra
århundradet ha grekerna verkligen en helt
annan ställning inom det romerska imperiet
än förut, och själva kejsarna vilja gärna
kallas hellenofiler. Vi ha redan sett hur den
klassicistiska riktningens verkningar ha
sträckt sig mycket längre än till senantiken;
på ett sätt, genom imitationsläran, har den
behärskat uppfattningen av litteraturen
från renässansen och långt in på 1700-talet,
och på ett annat sätt, genom den
utomordentliga uppskattningen av den klassiska
tiden, har den därefter behärskat
uppfattningen av den grekiska litteraturhistorien.
Samtidigt som vi befria oss från dess sätt
att se, erkänna vi dess stora historiska
betydelse. Även den klassicistiska
rörelsen tillhör i sin mån de företeelser som
göra tiden kring Kristi födelse till
världshistoriens vändpunkt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
