Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Opera- och konsertkrönika. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Opera- och kons er t krönika
in.
Som ett tecken på återvunnen stabilisering
kunde det betraktas att
Konsertföreningen återigen i förväg var i stånd att publicera
generalplanen för hela det kommande
spelåret. Det sammanhängde med att den
alltsedan Talichs avgång svävande
kapellmästar-frågan ordnades genom att Carl Garaguly,
efter sin provdirigeringstid i fjol, engagerades
som »tillförordnad dirigent». Den
ungerskfödde musikern, som genom mångårig
verksamhet inom svenskt musikliv bör betraktas
såsom även i konstnärligt avseende
svensk-nationaliserad, har ej gjort sämre intryck nu
än vid de första konserter då han tack vare
sin intensitet och tekniska överlägsenhet först
slog igenom. Han kan ha sin begränsning, i
likhet med flertalet av sina kolleger, och det
kan — såsom skedde i krönikan i fjol ■—-
anmärkas något mot hans dirigentplastik; men
hur många — från Furtwängler till Tor Mann
— äro i det avseendet alldeles idealiska?
Huvudsaken torde vara hur det låter. Inte minst
har den icke-»svenskfödde» Garaguly fått
svensk musik att låta bra. Bättre
framföranden kunde nog inte vederbörande
tonsättare själva ha begärt än dem som beståtts
ett nytt verk av Gunnar de Frumerie,
Sten-hammars första symfoni, Nystroems Sinfonia
espressiva eller Rangströms
Strindbergssymfoni.
Symfoniska variationer betitlas det nya
Frumerie-verket som framfördes vid
spelårets första konsert. Som tema hade
tonsättaren — liksom i inte mindre än tre tidigare
variationsverk — använt folkvisan med den
senare tillkomna texten Vårvindar friska leka
och viska. Inte bara vårvindar men också
höststormar drevo sitt spel i detta både
konstfullt utarbetade och spontant flödande opus,
som är Frumeries första rent symfoniska verk
av större dimensioner. Över dessa ur det
tematiska fröet framvuxna, starkt
kontrasterande karaktärsvariationer kom inte sällan
en personligt dramatisk fläkt, man kunde
ibland säga furia, besläktad med den som
mötte i vissa mörkfärgade partier ur
»Singoalla», Frumeries närmast förut tillkomna
större verk; ett gemensamt drag var också
den flerstädes på måleriska klangeffekter
anlagda instrumenteringen, som t. ex. också nu
vid något tillfälle arbetade med xylofonen.
Symfoni n:r 4 var den inom parentes
angivna titeln för det verk av Hilding Rosen-
berg, »Johannes Uppenbarelse», som under
komponistens egen ledning tedde sig som
vårsäsongens mest betydande svenska nyhet.
Visst kan den, formellt sett, kallas för ett
symfoniskt orkesterverk med recitation och
kör, men eftersom de emotionella impulserna
från början till slut utgingo från den sjungna
texten, bibelns och de därtill knutna dikternas
av Hjalmar Gullberg, tycktes klassificeringen
som oratoriemässigt körverk vara mer
närliggande. Fullt på det klara med alla detaljer
i det kanske alltför omfångsrika verket blev
jag ej vid detta första åhörande; därför skulle
fordras ett förnyat sådant eller tillfälle till ett
i och för sig lockande partiturstudium. Men
kvar står ett helhetsintryck av en i känsla och
utförande väldig tondiktning, inspirerad av
bibeltextens apokalyptiska visioner. Nog fanns
i dramatiskt upprörda orkester- och
kör-partier mycket av sådan »våldsam dynamisk
expansion» varom tonsättaren själv talar i
sin programkommentar. Djupast inristade sig
i minnet dock de meditativa s. k. koraler som
med subtil fulländning sjöngos av en mindre
kör. Det kunde överraska att just den
moderna versen återgavs i ålderdomligt
stämflätande motettstil, men det var faktiskt
dessa Gullbergs dikter, sinnrika i sin ställvis
vardagsspråkliga stilisering, som hos
Rosenberg utlöst några av dennes hittills finaste
ingivelser; de kommo som intimt melodiska
miniatyrbilder mellan de övriga satsernas
freskoliknande tavlor. Som recitator med
orgeltonande stämma bidrog också Anders de
Wahl till det storartade framförandet.
För att nämna en nyhet av ännu en mer
uppmärksammad »modernist», så hade Gösta
Nystroem försett sin Concerto för altfiol med
undertiteln Hommage à la France. Den
långsamma mellansatsen med sin ställvis mjuka
klangcharm kunde nog tyckas hylla ett i
impressionistiska dagrar skimrande Frankrike.
När det visade sig svårt att i övrigt få en mer
deciderad uppfattning av verket berodde det
väl delvis på att jag, i motsats till några andra
bedömare, ej hört ett tidigare framförande
(i radio). En ytterligare bidragande orsak
kunde jag finna angiven av tonsättaren själv
när denne såsom korrespondent från Nordiska
musikdagar fick tillfälle att framhålla »den för
ett soloinstrument med altviolinens tonstyrka
fullständigt omöjliga stockholmska
konsertsalongen». (»Att skriva nya partitur för varje
ny konsertsal, där man spelas» såg den
olycklige komponisten som den »tydligen enda möj-
381
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
