Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Nationalmuseum genom hundrafemtio år. Av Folke Holmér
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nationalmuseum genom hundrafemtio år
framdragit ett rikt material till de svenska
konstsamlingarnas brokiga historia.
»Fate-bursinventarier» från Gripsholm, listor över
1600-talets krigsbyten, handlingar rörande
drottning Kristinas konstförvärv och
ambulerande tillvaro, slottsbränder m. m. skänka
färg och spänning åt denna historia, där
tvära kastningar och äventyrliga moment
äro de mest typiska ingredienserna.
Förspelet till Kongl. Museums tillblivelse
saknar icke heller under 1700-talet
effektfulla moment. Dit hör den lysande
centralfiguren, greve Carl Gustaf Tessin. Av enorm
betydelse för landets konstliv är hans roll
som konnässör och samlare i stor stil,
manifesterad i direkta förbindelser med
samtidens europeiska konstmarknad — och
inte bara med den, han »lopp omkring i alla
målareverkstäder», enligt vad han själv
förtalt. Därtill kommer hans avgörande
inflytande över Lovisa Ulrika i allt som
rörde konsten. Att han som prins Gustavs
guvernör hade rika möjligheter att
stimulera dennes gryende estetiska intressen var
också av största betydelse för den
kommande utvecklingen. Rokokons lätta skyar
skänka sitt frivola glitter åt epokens
sam-laräventyr, innan den gustavianska
klassicismen får sitt fulltoniga uttryck i
slottsflygelns uppställning av Apollon och de
nio muserna, som jämte andra antiker
utgjorde Fregatten Gripens dyrbara last
1785, det imponerande slutresultatet av
Gustav III:s konstresa till Italien 1783—84.
Den romerske konstagenten Francesco
Piranesi och gravören Giovanni Volpato hade
lyckats förträffligt i sina förenade
ansträngningar att förse den antiksvärmande
svenske monarken med paranta
marmorskulpturer.
Den som på ryskt vis vill leta fram trista
detaljer under den bländande ytan har nog
och över nog med stoff. Tessin bragtes till
ruinens brant av sina många inköp och
nödgades i olika etapper inom och utom
landet avyttra sina klenoder. Till väsentlig
del övergingo hans tavel- och
handteck-ningssamlingar i den kungliga familjens
ägo. Gamle kung Fredrik personligen —
ej staten — räddade tavelsamlingen från
att gå ur landet. Sådan var epilogen till
ett konstsamlaröde, som till en början
karakteriserades av hans egna raljanta ord
(i dagboken 1758, då han sökte försvara
sitt väldiga inköp ur Pierre Crozats
samling): »Kan en hungrig, som tänder och
frihet har, vara vid ett matbord utan att
äta?» När 1766 års riksdag så gott som helt
drog in pensionerna från Tessins nedlagda
ämbeten, överstego räntorna på hans
skulder hans inkomster med 3 000 daler. Vid
voteringen om pensionerna hängde
avgörandet på prästerståndets röst. En
hög-vördig biskop hävdade, att Tessin »ej för
mycket lida kunde, såsom upphovsman till
all lyx och därav timad olycka». Det korta
och snärtiga ordet »lyx» har åter och åter
i bittert anklagande satser kastats fram
som piskrapp mot många konsternas
beskyddare i landet. Det var också det
naturliga lösenordet hos dem, som under det
tidiga 1800-talet gingo i härnad mot
natio-nalmuseibygget, »nationalluxen». övergiven
av sina landsmän nödgades den stolte
Tessin emottaga en årlig gratifikation av
Ludvig XV av Frankrike.
Även den kungliga familjen fick tid efter
annan lida mycken smälek för sina
kulturintressen, och oftast spelades den svenska
fattigdomen ut som trumfkort. Det räcker
med att citera ett uttalande vid Lovisa
Ulrikas frånfälle: »Sverige har till
änkedrottningen inga förbindelser. Med hennes
gunstling greve Tessin har hon infört den
utländska smak och det överflöd, som
sedermera tilltagit. . . Såsom bidragande till
hennes ändamål har hon under sin tid
uppmuntrat konster och vetenskaper, vilket ett
fattigt land hellre kan umbära.»
Till det som ett fattigt land »hellre kan
umbära» kunde således även
lyxföremålen konster och vetenskaper höra. Där-
387
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
