Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Nationalmuseum genom hundrafemtio år. Av Folke Holmér
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nationalmuseum genom hundrafemtio är
spunnet nät av förbindelser med
omvärlden. Man vill tillägga: förbindelser även
framåt och bakåt i tiden. Ett konstverk
som Tessin skulle ha velat införliva med
sina eller Lovisa Ulrikas samlingar,
observeras 200 år senare av en konstälskare,
utrustad med en likartad ögats och sinnets
känslighet. En donator anno 1850 förmår
med sin gåva påbörja något, som först en
mansålder senare kan helt realiseras genom
en annan. Och vilket märkligt tillskott
till Nationalmusei teckningssamling med
dess Tessinska anor är icke den storartade
gåva av över 8.000 blad ur Carl Johan
Cronstedts Fullerösamling, som 1941 på
initiativ av en gustavian i vår egen tid,
Carl David Moselius, skänktes till museet
av baron Erie Langenskiöld! Framför
Nationalmusei många inskriftstavlor med
dess rader av namn på främjare och vänner
kan man komma fram till förbluffande
kombinationer. Gestalterna fatta varandra
med osynliga händer. Till och med de torra
orden »katalog» och »accession» få i dessa
vänliga skuggors närhet ett återsken av
visdomen i den gamla latinska sentensen
»Ars longa, vita brevis».
Inskriftstavlorna med donatorsnamn
bindas osökt för tanken samman med den
Kongl. Museums marmortavla, varom nyss
var tal. Den ursprungliga kungliga välviljan
leder direkt över i de enskilda
medborgarnas beredvillighet att offra på konstens
altare. Folket som mottog museet har att
bära verket vidare, om ock under vällovliga
meningsutbyten som förr rörande Lyxen
och Nyttan. Hur många glada och goda
främjare av den onyttiga konsten fanns ej
i kretsen omkring Karl XV, målarkungen,
vars eget testamente tillförde museet så
många förnämliga konstskatter! En helt ny
avdelning — för nyttokonsten — kunde
skapas inom museet främst genom
donatorernas insats. Karl XV:s och Axel Gabriel
Bielkes testamenten möjliggjorde jämte
Svenska Slöjdföreningen konsthantverks-
avdelningens konsolidering på 1880-talet.
En för den framtida utvecklingen
synnerligen viktig donation tillföll museet genom
testamente av fröken Julia Sofia Giesecke
(d. 1880). Hennes namn läses på etiketterna
till många av museets förnämsta förvärv
under senare tid, köpta för medel, som
utgöra avkastningen av tvenne fastigheter
i Stockholm. Det var även med hjälp av
Gieseckemedel jämte grosshandlare och fru
J. Scharps donation, som den tävling kunde
igångsättas och fullföljas, vilken
resulterade i Carl Larssons berömda fresker i
trapphallen. Raden av donatriser är för
övrigt imponerande nog i museets historia.
Christina Nilsson, grevinna de Casa
Miranda, är en av dem, och på sistone insatte
Emma Spitzer (d. 1941) Nationalmuseum
som huvudarvinge i sitt testamente,
varigenom c:a 400 000 stå och vänta på att
användas för en till- eller nybyggnad
avsedd för modern konst. Detta att
verksamt främja eller helt möjliggöra nya
avdelningar inom museet utgör alltjämt många
donatorers ovanskliga äreminne. År 1927
skänkte konsul Hjalmar Wicander sin stora
och dyrbara miniatyrsamling jämte en
fond för dess fortsatta utökande. Tidigare
hade v. häradshövding Karl Dahlgren
donerat omkring 4 000 miniatyrer till museet.
Utrymmet medger tyvärr icke en fortsatt
uppräkning av allt vad den enskilda
generositeten och privatkapitalet tillfört den
statliga institutionen. Här må till slut
endast hänvisas till ytterligare en
fruktbringande art av samverkan mellan
furstlighet och folk till museets fromma. På
initiativ av H. K. H. Kronprinsen och
direktör Thorsten Laurin bildades 1911
föreningen Nationalmusei vänner, vilken under
den förres ordförandeskap genom åren
tillfört samlingarna konstverk till
miljonvärden. Vid Kronprinsens sida står Prins
Eugen, en av museets — och överhuvud
det svenska konstlivets — främsta stödjare,
därmed i vår tid på ett storstilat sätt fort-
393
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
