Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Hjalmar Bergman som novellist. Av Arne Häggqvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hjalmar Bergman som novellist
Av Arne Häggqvis t
y II TT det ännu — mer än tio år efter
diktarens död — alltjämt kommer ut nya
böcker av Hjalmar Bergman är trots allt
knappt ägnat att förvåna. I en produktion
så överströmmande rik och väldig som hans
måste väl alltid finnas några ting, som länge
dröjer sig kvar på skymundanplats i gamla
tidningar och tidskrifter, ja, ett och annat
av god valör kan nog t. o. m. råka undgå
trycket.
Ändå kommer nu publiceringen av ett nytt
urval noveller nästan med verkan av en
överraskningseffekt — egentligen alldeles i stil
med författarens egen kända vana att
förbluffa sina läsare. Det är nio prosastycken,
som i förlagsreklamen kallas »mästarnoveller»
och verkligen gör skäl för denna benämning.
Att urvalet blivit vad det är kan väl sägas
båda gott för fortsättningen (eftersom flera
samlingar ställs i utsikt), men naturligtvis
vittnar det även om att utgivaren, Edgar
Lund, denna gång måste ha sovrat alldeles
särskilt strängt och i god mening
estetise-rande.
Redan titelnovellen, Herr Markurells död,
är ju ett mästerverk: med subtil
människoskildring, djupsinnig filosofi och saftig burlesk
i svindlande paradoxal förening! Från
romanen Markurells i Wadköping minns man ett
par parenteser, som avslöjade, att Markurell
skulle dö »hösten 1916 av blodförgiftning».
Det är detta motiv som nu återupptas (troligen
en god tid senare, eftersom novellen trycktes
först 1922) och behandlas med en sådan exakt
följdriktighet i person- och miljöteckning, att
man återigen förflyttas rätt in i kretsen kring
värdshuset Kupan, med Markurell, fru
Markurell, »rödhårig och lysande, välgjord och
behaglig», den svärmiske lektor Barfot,
skaldegeniet, den tänkande perukmakaren o. s. v.
Metoden är alltså den kända
Balzac-Berg-manska att låta personerna i en viss berättelse
komma igen i en annan, och den
beundransvärt konsekventa tillämpningen här kommer
anmälaren att tänka på vad författarens maka
en gång berättat: hur Bergman då och då
kunde låta undslippa sig yttranden om sina
romanmänniskor, som plötsligt, liksom i
blixtperspektiv, visade att han ägde en rent
lokal eller temporell överblick över
sammanhang och detaljer långt utöver vad som kom till
synes i de publicerade böckerna. Det förefaller
till slut nästan som om både myllret av
människor och händelser och det fint tvinnade
nätet av konflikter i hans många diktade verk
utgjorde blott en liten del av den stora värld,
som han härskade över i fantasien (men
aldrig kunde hinna skildra fullständigt,
eftersom han bl. a. — vilket han själv lär ha
beklagat — saknade diktafon!).
Den inre konsekvensen vid dessa
»övergångar» från verk till verk tycks som sagt
vara fullkomlig. Vilket naturligtvis inte
hindrar, att det kan finnas vissa smärre
diskrepanser i namngivning, kronologi och annat.
Liksom en viss lektor i ett par böcker
uppträder under namnet Holmin men i en tredje
får heta Paulin, uppger t. ex. novellen om
Markurell, att dennes far var sergeant, medan
han i romanen sades vara länsman (de båda
versionerna för resten inte heller alldeles
oförenliga) o. s. v. Ofta ger väl dylikt blott en
spegling av de olika stadierna i en och samma
diktarprocess — som naturligtvis inte
behöver nå sin fullbordan så på ett enda
ögonblick.
Hur Wadköpingsmiljön blev till är ju just
historien om en sådan såsmåningomprocess.
Först 1919 förekommer själva namnet i tryck,
i romanen Markurells, vilket för övrigt också
har ett speciellt intresse med hänsyn till en
viss berättelse i denna nya samling, nämligen
den tjusande anekdotisk-psykologiska
novelletten Kanariehunden. Enligt Lunds
Bergman-bibliografi trycktes denna för första
gången så sent som 1936 (i Dagens Nyheters
julnummer) efter ett manuskript, som »kan
dateras 1915—1920». Men i denna novell
uppträder just namnet Wadköping, varför man
nu frågar sig: har novellen föregripit
Markurells i fråga om namnet, eller tyder namnet
på att Markurells gått före novellen? Ett
Hjalmar Bergman, Herr Markurells död och andra noveller. Edgar Lund. Sthlm 1941.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
