Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Svenska romaner och noveller 1941. Av Örjan Lindberger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Örjan Lindberger
ligt, ofta nästan omärkligt ill lite varstans.
När tjänarna vid Harald Blåtands julgille
lägger för åt Orm och Toke, får dessa ett
stycke bogfläsk och en ain blodkorv var;
men Toke nappar efter köksdrängen och
begär omedelbart en ain till.
Känslorna ha tonats ned; när Styrbjörn
kommer till kung Harald, nämner han först
vid slutet av deras samtal och helt i
förbigående, att dennes dotter, hans egen hustru,
är död. Härtill anmärker Harald, att han
fortfarande har kvar flera döttrar än han vet
vad han skall ta sig till med. Romanens
sentimentala klimax förekommer i samband
med den nyssnämnda julkorven; när den bäres
in, och dess doft sprider sig, fälles följande
replik: »Det är timjan i, sade Toke med
bruten röst.»
Bengtsson har roat sig med att framställa
nordborna som ett slags naivt
äventyrs-och penninglystna storbönder. Deras
sjö-röveri har något av vildens oskuld. Tokes
och Orms äventyr i Spanien kan föra i
tankarna Candides upplevelser. På den kristna
religionen anlägger vikingarna rent
affärsmässiga synpunkter. Just det krassa i deras
beteende verkar befriande på en läsare, som
är övertrött på en värld, där man rånar och
slår ihjäl människor i stor skala under ideella
förevändningar. Man kommer sig inte för
med att moralisera dessa slagskämpar; de
lever problemfritt jenseits von Gut und Bose.
Det underhållande i boken ligger däri att den
är en ren äventyrsskildring och ingenting
annat.
Därmed är också sagt, att romanen inte
innehåller några motsvarigheter till det, som
utgör den finaste essensen i den isländska
berättarkonsten: den äktenskapliga
trofastheten och humaniteten sådan den
framträder i Gisle Sürsons saga, det tragiska allvaret
och den politiska mognaden i exempelvis
Njåls saga.
Fritz Thoréns Ericus Rex är ett misslyckat
försök i samma genre som Rid i natt! Också
Thorén är ute i ett bestämt syfte: han vill
göra Erik XIV till målsman för en nordisk
politik snarlik den Thorén själv pläderade
för i ett par artiklar i Svenska Dagbladet på
våren 1940. Fördenskull anser sig författaren
böra revidera historieforskningens
hittillsvarande syn på Erik; den passar nämligen inte
tillfullo.
Tyvärr får läsaren av Ericus Rex det
bestämda intrycket, att Erik inte var vuxen
sin uppgift som konung. Erik framstår — i
i den mån han överhuvudtaget gör ett levande
intryck —- som en hämmad person med
överspända och ständigt gäckande ambitioner.
Hans politiska åsikter kan läsaren inte bilda
sig någon uppfattning om, framför allt därför,
att författaren inte förmår lägga fram
händelseförloppet på ett gripbart och överskådligt
sätt. Bokens svårlästhet ökas ytterligare av
det skruvat arkaiserande språket. Berättelsen
saknar stil och rytm.
Osökt stilkänsla besitter däremot Beth
Åkerhielms Den gröna bataljonen. Det är en
skildring av krigets vardagselände från anno
1808. Den bataljon, som givit namn åt
boken, förlorar flera man i sjukdom, och av svält
än i strid. Befälhavaren stretar och drar med
byråkratiska myndigheter för att skaffa
kläder och nödtorftig beväpning åt sitt folk,
men utan stort resultat. Dessutom har han
att kämpa med ett olyckligt äktenskap och
en tilltagande förälskelse i en ung
herrgårdsfröken. Den psykologiska skildringen är
knapphändig men, så långt den går,
trovärdig. Boken är som helhet en kunnig och
kultiverad kulturhistorisk berättelse.
Också Gustaf Ullmans medeltidsberättelse
Kerstin Thotts ring är en kärlekshistoria med
politisk bakgrund: konflikten mellan två unga
människors drömmar och statsklokhetens
beräkningar. Motivet är välkänt i dramatiken.
Ullman har emellertid fortsatt, där dramerna
brukar sluta, och visat, hur de båda älskande,
som brutalt blivit skilda från varandra, inte
låter sig böjas utan till slut utnyttjar de
politiska konjunkturerna för att återförenas.
Skildringen av drottning Margareta och
hennes in- och utrikespolitiska överväganden
är egentligen mer intressant än
huvudhandlingen. Här har man verkligen ett
levande porträtt av en begåvad suverän.
Den av årets historiska skildringar, som
kommer att stå sig bäst i eftervärldens ögon,
blir förmodligen Gustav Hedenvind-Erikssons
Jämtländska sagor. Boken är inte snarvacker.
Den är berättad på ett så oerhört konkret
och samtidigt på ett så intimt sätt, att läsaren
i förstone kan ha svårt att leva sig in i
sammanhanget. Men ju längre man läser, desto
bättre trivs man med dessa berättelser.
Hedenvind-Eriksson rullar upp hela
Jämtlands historia från yttersta tider. Han har
en mytskapande fantasi, som egentligen
saknar motstycke i vår moderna litteratur;
något litet i samma väg finns i Nils Holgers-
420
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
