Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Svenska romaner och noveller 1941. Av Örjan Lindberger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Örjan Lindberger
sammanhang uppstå situationer, där
skillnaden mellan dröm och verklighet suddas
ut för läsaren, t. ex. vid Hovalls möte med
Jekau. Vid sådana tillfällen kastar det
fantastiska och stilparodiska en avslöjande
belysning över en annan verklighet än den som
direkt skildras i boken.
Grupp Krilon är överhuvudtaget en
mycket avslöjande bok. Den är mentalhygieniskt
nyttig. Om ironien och de många fristående
— ofta lysande genomförda —
upplevelsebeskrivningarna och resonemangen i viss mån
upplösa romanformen, hålls boken dock
samman av författarintelligensens
allestädes-närvaro. Eyvind Johnson låter på ett ställe
Krilon yttra, »att en man eller kvinna, som
har förmåga att uppleva det tragiska,
verkligen uppleva och omsmälta det, att fatta
mycket av det som händer henne och världen
som tragiskt, att uppleva det med djup och
reflekterande, tankemängd, smärta — och
inte bara reagera med hat eller skräck eller
slö resignation — den mänskan är av högre
sort, har högre värde». En sådan
upplcvelse-och omsmältningsprocess är det, som skildras
i Grupp Krilon, och detta ger boken dess
egenart och särskilda höga värde.
En annan av 1941 års böcker, där den
romantiska ironien spelar en stor roll, är
Walter Ljungquists Vandring med månen.
Saken har närmare belysts i Fredrik
Vetter-lunds essä om Ljungquists författarskap i
ett tidigare nummer av denna tidskrift.
Till denna sakkunniga framställning hänvisas;
här må endast anmärkas, att det trots vissa
allmänna likheter är en stor skillnad på
Ljungquists ironi och Johnsons, liksom på
deras målsättningar. Ljungquist låter en
författare i sin bok säga i ett
programuttalande: »Jag kämpar för osannolikhetens rätt.»
Eyvind Johnson har kallat sin bok »en roman
om det sannolika».
Tora Dahls De sju gånger dömda påminner
liksom hennes föregående bok om 1700-talets
politiska sagor. Hennes omskrivning för
det, som Eyvind Johnson kallar djävulen,
är jätten Gluff-Gluff. Gluff-Gluff var från
början en människa — och en misslyckad
sådan. För att tillfredsställa sitt hat och sitt
maktbegär gick han i förbund med dvärgarna.
Därpå skildras hur hans välde byggs upp.
Byggandet sker med fullt stilenliga
sagorekvisita, men var och en, som läst tidningar
de senaste tio åren, kan konstatera, att
för-oppet är i hög grad verklighetstroget. Genom
skickligt utnyttjande av rim och ramsor
får författarinnan fram det farliga och hemska,
samtidigt som hon ställer det i parodisk
belysning. Detta är ett konstnärligt
dubbelgrepp, som är värt beundran.
Precis söm det skall vara i en saga låter
Tora Dahl de onda makterna till sist gå under.
Det sker blott endels till följd av
övernaturliga ingripanden. Det finns också en
psykologisk motivering. Tummeliten, som
förfärdigar sin flöjt och sina pilar av benen efter
de sju gånger dömda och skymfligt avrättade
oppositionsmännen och som genom sina
förargliga upptåg och knep irriterar Gluff-Gluff,
är en personifikation av människoandens
okuvlighet. Det intryck han gör på
Gluff-Gluff, beror på våldsdyrkarens inre osäkerhet.
Tora Dahls bok är sinnrikt gjord men klar
i kompositionen. Den verkar stimulerande,
inte minst därför att den på slutet handlar
om angrepp och inte bara om försvar. All
försvarsberedskap blir i längden tröttande,
även den andliga, och det skadar därför inte
med ett och annat utfall från den belägrade
parnassen.
En saga skulle man också kunna kalla
Jan Fridegårds Torntuppen, — eller, om man
så vill, en sägen. Den handlar om den gamle
indelte soldaten Froms upplevelser efter
döden. Detta låter övernaturligt — och är det
också — men framställningen är mycket
enkel och naturlig. Fridegård skriver med
samma stillsamt exakta saklighet om de
dödas möten uppe i luften som om levande
torpargummors kaffedrickning. Froms
upplevelser är mycket verkliga och för honom
personligen i stort sett behagliga. En av de
saker Fridegård velat säga med sin bok är
att människorna gör sig en massa onödiga
bekymmer om hur det är efter döden. Präster
och predikanter tutar i folk egendomliga
föreställningar om himmel och helvete. Finns
helvetet någonstans, så är det bland de levande
på jorden, det får From lära sig, medan han
flyger omkring och ser sig om. En mycket
väsentlig del av det som han får se är
nämligen närbilder av det nu pågående kriget.
From reagerar i sin egenskap av gammal man
och av svensk mot vad hari ser. Men han
dömer inte. Han grubblar och söker lära sig,
hur människornas gärningar värderas i
förhållande till varandra av de högre, okända
makterna. Och han finner, att det inte precis
sker efter människornas sociala rangordning.
Torntuppen är en till sin stämning from
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
