Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Svenska romaner och noveller 1941. Av Örjan Lindberger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Örjan Lindberger
innehåller — på ett par undantag när —
fragment och studier, som dock är tillräckliga
för att motivera en viss nyfikenhet på
fortsättningen.
Intresset för Hemingway är inte en isolerad
företeelse. Även Steinbeck har blivit ganska
allmänt läst i Sverige. Yngre amerikansk
litteratur tycks överhuvudtaget ha fått
ganska stor betydelse för svensk prosa. Ty
även om man tar med i beräkningen, att
utgångspunkten för en utveckling mot en mera
stram, estetiskt behärskad naturalism
föreligger i svensk tradition likaväl som i
amerikansk, är det dock påfallande, att man
just nu på flera håll kan iakttaga en böjelse
för strängt faktiskt hållna berättelser om
enkla eller en aning primitiva människor.
I fråga om Thorsten Jonssons
novellsamling Fly till vatten och morgon är sambandet
alldeles klart. Jonsson har både som
översättare och essäist sysslat ingående med
modern amerikansk prosa. Spår härav märktes
redan i Som det brukar vara, även om den
boken i mycket byggde på lärdomar från
Joyce och Eyvind Johnson. Den nu utgivna
samlingen är ett steg vidare på den väg, som
Thorsten Jonsson beträdde med
genombrottsboken. Denna var något jämnare; den nya
når i gengäld bitvis högre.
Fly till vatten och morgon är en serie
berättelser om brottslingar av olika slag.
Liksom Geijerstams Kronofogdens berättelser,
som de i viss mån påminner om, bygger de på
autentiskt material. Geijerstam grubblade
mycket över motiven till de skildrade
brottslingarnas gärningar; ofta kom han till det
resultatet, att det var något mystiskt och
irrationellt. Jonsson söker framför allt skildra
de beteendemönster och den sociala
missanpassning som resulterar i förbrytelser. Det
sker genom en kombination av två metoder:
dels tänks den agerande personens tankar åt
läsaren, dels visas, hur förloppet går till.
I båda fallen används en rad skenbara
trivialiteter som karakteriseringsmedel.
Författarens personliga inställning röjs inte;
personerna är fristående och okommenterade.
Detta utesluter inte, att det kan ligga en
ganska stark känsla på botten av sådana
berättelser som titelnovellen eller Gård i
utkanten. Den sistnämnda, en tragisk
incesthistoria, är kanske bokens bästa; den
visar, vid sidan av väsentligare ting, även
Jonssons förmåga som Nori^andsskildrare.
Waldemar Hammenhögs digra roman Svar
med amatörfoto handlar också om brott,
närmare bestämt om dem, som sol- och
vårmannen Gunnar Tapper begår. Det är en av
de mest konsekvent naturalistiska romaner,
som skrivits på svenska. Dess psykologiska
grundtema är kärleken som naturmakt: hur
den gör sig gällande i den fyrtiotvååriga
strykinrättningsinnehavarinnan Maria
Janssons tidigare småborgerligt dygdiga och
trivsamma tillvaro, hur hon bedåras, förblindas,
bedrages och bryts ned. Författaren
angriper detta ämne med stor skärpa; han hanterar
pennan som en kirurg kniven, och boken är
som en lång och spännande operation.
Ham-menhög har denna gång inte låtit leda sig på
avvägar av sin smak för minutiös
miljöskildring. Allting finns där visserligen, från
den fuktiga hettan och den obehagliga lukten
av smutsiga kläder i arbetslokalen till Algot
Sandbergs-romanen på nattduksbordet i
biträdet Bedas rum, men dessa intensivt banala
detaljer ha utnyttjats med konstnärlig
ekonomi. Sol- och vår-mannen själv erinrar slående
om motsvarande typ i Thorsten Jonssons
galleri; han verkar i hög grad autentisk.
Svar med amatörfoto är Hammenhögs
starkaste bok sedan debuten med Esther och
Albert.
Också Astrid Värings senaste bok Längtan
heter vår arvedel markerar en toppunkt i
hennes produktion. Efter en rad grundliga men
litterärt föga intressanta kulturhistoriska
romaner har hon återvänt till en miljö,
liknande den hon tidigare med framgång skildrat
i Frosten och Vintermyren. Medan hon i
dessa böcker företrädesvis sysselsatte sig
med relativt välbärgat bondfolk, är det denna
gång fråga om fattigt folk: pigor och drängar.
Huvudpersonen är en soldatänkas oäkta
dotter; berättelsen handlar om hennes
kärlekshistoria och dess tragiska slut på
avrätts-platsen. Sara-Greta är en enkel och föga
världsklok människa, som råkar ut för ett
övermäktigt öde. Förloppet berättas med
skarp blick för väsentliga saker: isoleringen
och det ringa urvalet av jämnåriga kamrater,
moderns beskäftiga strävan att vända
dotterns liv i en annan riktning än hennes eget,
vidskepligheten och byskvallret. Inriktningen
på väsentligheter stryks under av den
typografiska teknik författarinnan begagnar; i
stället för kapitelindelning och
kapitelrubriker har hon med hänsyn till innehållet valda
överskrifter upptill på sidorna.
Astrid Värings roman har till titel ett Karl-
424
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
