Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Svenska romaner och noveller 1941. Av Örjan Lindberger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svenska romaner och noveller i 9 4 1
feldtcitat, ett högpoetiskt sådant. Detta är
kanske i viss mån olyckligt, ty romanen är
inte så beskaffad till sin stil. Men det är på
ett sätt alldeles riktigt att sätta en versrad
på titelbladet, ty ur denna tunga och dystra
historia stiger en säreget vacker ton,
alldeles som när Sara-Gretas röst under
psalmsången höjer sig över de andras »hög och
klar som.en lärkas sång, fast djupare i
klangen». Det finns avgjort poesi i boken och inte
bara psykologisk klokhet och stora
kunskaper om miljön; om det är något hos
Karlfeldt som man påminns om, är det
emellertid hans Fattigmansverser.
Att Ivar Lo-Johansson intresserar sig för
enkla och primitiva människor är ingen nyhet;
han är ju statarnas skildrare framför andra.
En nyhet är det däremot, att han skriver
artistiskt välberäknade noveller. Hans
tidigare två volymer statarberättelser verkade
i hög grad råmaterial, taget direkt ur
arbetsboken. Jordproletärerna gör inte alls ett sådant
intryck. Här finns knapphet och
koncentration. Slutpoängen är ofta utomordentligt
skickligt inplacerad; Svinvakterskan och En
svensk Don Juan skulle i det avseendet ha
tillfredsställt Hjalmar Söderberg.
Lo-Johans-son har också lärt sig att förtäta en stark
känsla i en till synes tillfällig och banal
episod. Berättelsen Vallhunden är ett exempel
härpå. Jordproletärerna är sålunda en
värdig efterföljare till Bara en mor.
4-
Lo-Johanssons sista bok är ett tecken på
en pågående stilförändring inom svensk
samhällsskildring, en förändring, som möjligen
beror på intryck från yngre amerikansk prosa.
Förskjutningen har inte gjort sig gällande
över hela linjen; en del författare har fortsatt
efter banor, som de tidigare dragit upp för sig.
Så t. ex. Ludvig Nordström. Slutet på hans
väldiga produktion blev två böcker, som var
för sig är ytterst karakteristiska för
författaren, ehuru de inbördes är olika.
En dag av mitt liv är från litterär synpunkt
ett litet mästerverk. Boken kunde lika gärna
ha hetat En dag av Stockholms liv. Den
innehåller vad Ludvig Nordström under loppet
av nästan ett dygn hinner iakttaga av staden
och dess människor, tänka om den och dess
historia under den sista mansåldern. Det är ett
nytt och i sitt slag enastående blad, som
därmed lagts till stockholmsskildringarnas långa
rad. Inte minst intresserar det Ludvig Nord-
ström att notera spåren av demokratiseringen.
Han spekulerar också över vad demokrati
egentligen är och lämnar ett från
statsvetenskaplig synpunkt föga tillfredsställande svar
på frågan. Detta betyder föga; det är inte
teoretikern Ludvig Nordström utan människan,
som man möter i En dag av mitt liv — en
anspråkslöst välvillig, naturligt vänlig och
innerst inne optimistisk människa.
Kapten Abygges vita väst är däremot inte
rolig att läsa för den, som anlägger litterära
synpunkter. Den, som intresserar sig för
ekonomisk historia, kan bedöma boken
annorlunda. Den är ett slags platonsk dialog om
totalismen, där Tomas Lack använder den
majeutiska metoden på Lukas Åbygge för
att få denne att inse sammanhanget mellan
hans faders öde och världens utveckling.
Ödet är på grund av kommersiella och
socialpsykologiska skäl tragiskt, och det är just
detta Nordström vill ha fram. Läsaren
begriper, men blir inte så gripen, som önskvärt vore.
De intentioner, som ligger bakom Harald
Beijers Brita i grosshandlarhuset och dess
fortsättning Brita i äktenskapet, är besläktade
med dem, som föranledde Ludvig Nordström
att skriva om kapten Åbygge. Beijer vill
studera den sociala dynamikens inverkan på
de enskilda människoödena. Denna andra
volym är mera intressant än den föregående.
I och med att Brita blivit ingift i
grosshandlar-familjen, har hon råkat in i en tillvaro av
sociala komplikationer. Hon har erövrat en
ställning, som nya krafter i samhället redan i
stillhet börjat undergräva. När det gäller att
i fall som detta suggerera fram stämningen
av annalkande katastrof, är Beijer i sitt
esse. Likaså har han en obestridlig förmåga
att göra de moraliska konsekvenserna av en
individs sociala förflyttning tydliga och
kännbara. Det är för personlighetens bestånd eller
undergång viktiga frågor, som behandlas
i Brita i äktenskapet.
Moa Martinsons Brandliljor är också en
fortsättning på hennes närmast föregående
roman. D. v. s. inte riktigt; ty början av
Brandliljor ligger i tiden före Vägen under
stjärnorna, huvudparten däremot efter. Detta
suveräna sätt att handskas med kronologien
är något för Moa Martinsons berättarkonst
betecknande. Det stör knappast läsaren; det
finns en inre tid i de berättade
människoödena, som ger tillräcklig orientering. Om
Brandliljor är i övrigt att säga ungefär
detsamma som om Vägen under stjärnorna.
425
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
