Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Svenska romaner och noveller 1941. Av Örjan Lindberger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Örjan Lindberger
nenter för något väsentligt i svenskt
kulturellt och politiskt liv av i dag. När någon av
dem begår något extra tarvligt, passar
vederbörande alltid på att tala om, att nu gäller
det att värna demokratien eller att nu skall
vi vara humana och liberala. Men inte nog
med detta. Generaliseringen sträcks ändå
längre. Vad Stolpe beskrivit skall vara typiskt
för tillståndet inom alla stater. Hans
språkrör kommer med följande tirad:
Visserligen var förhållandet staterna emellan stundom
kriminellt. Det förekom fördragsbrott och
omotiverade överfall. Men i jämförelse med förhållandet
mellan individerna i en modern stat — demokrati eller
diktatur— är förhållandet mellan staterna rena idyllen,
rena rättfärdigheten.
Det säger sig självt, att boken inte kan
räknas som ett allvarligt menat debattinlägg. Och
som äktenskapsroman kan den, av skäl som
nyss antytts, inte komma i fråga. Den
undandrar sig överhuvud taget en karakteristik
av vanligt slag.
När man talade om äktenskap 1941, låg
det nära till hands att börja diskutera
befolkningsfrågan. Sedan det varit relativt
tyst om saken under någon tid började detta
år en bestämd propaganda för
nativitetsökning att göra sig gällande. Satte den spår
efter sig i roman- och novellproduktionen?
Härpå kan man svara både ja och nej. Ett
kort referat av Gunnar Widegrens Med oro i
blodet kan i detta sammanhang vara
upplysande.
Huvudpersonen i boken heter Margareta
Brette. På de första 12 sidorna hinner hon
inskrivas vid Uppsala universitet, beundras
såsom ägare av studentkårens mest
ren-rasiga ben, avlägga fil. lie.-examen i historia,
genomlida en olycklig kärlek, skriva en
novellsamling samt kasta den i papperskorgen,
varur den uppfiskas av en väninna, som
genast får den antagen av en förläggare. Sedan
man på nästföljande sidor sett Margareta
hålla en historielektion i en flickskola, d. v. s.
skriva dedikationer i flickornas exemplar av
novellsamlingen, som naturligtvis gjort succé,
föres man via ett resonemang med väninnan
»i Margaretas trevna dublett, dit de hamnat»,
till Internationella Klubben, där bekantskap
stiftas med en dansant och ståtlig godsägare
och riksdagsman. Denne finner snart, att
Margareta bör skriva ingenting mindre än
den svenska kvinnans historia. Materialet
befinns ligga i godsägarens herrgårdsarkiv.
Efter att ha forskat där i vid pass två månader
ingår hon äktenskap med godsägaren. Det
sker efter en biltur, som av
Margaretakarak-teriseras som »kvällens absolut
charmadosi-gaste förslag». Ett villkor för äktenskapet
är dock, att det skall bli barnlöst. Margareta
skall ägna sig åt sitt stora verk. Det gör hon
också. På ett år skriver hon två volymer.
»Kritiker, pedagoger och vetenskapsmän
betyga sin högaktning.» Dessutom utger hon en
ny novellsamling och påbörjar en stor
herrgårdsroman. »Hennes man är ett under av
öm kärlek», ända till dess att längtan efter
en arvinge överväldigar honom och han i
berusat tillstånd söker våldta sin hustru.
Försöket, som skildras utförligt, misslyckas.
Skilsmässa följer. Därefter följer nytt
äktenskap med ny man, ny skilsmässa. På sidan
437 upptäcker författarinnan till de två
berömda volymerna om den svenska kvinnan,
att denna gjort en insats i historien även som
moder. Det är en fullkomlig överraskning.
»Så långt har Margareta aldrig givit sig tid
att tänka.» Ångerfull ilar hon till godsägaren,
deklarerar sin vilja att föda barn och räddar
därigenom denne från att sjunka ned i
alkoholism och förlora sitt andrakammarmandat.
Vad skall man nu säga om detta? Ja, vad
sägas skall är allaredan sagt. På omslagets
baksida läses: »Den obestridliga charmen i
Gunnar Widegrens författarskap ligger utan
tvivel i hans förmåga att träffa den rätta
tonen, när det gäller att skildra den unga
kvinnan.»
Tanken på att porträttera den svenska
kvinnan genom tiderna och därvid begagna
tillhörigheten till en och samma gård som ett
sammanhållande band i skildringen har
faktiskt kommit till utförande i Tora
Nordström-Bonniers Uppländsk kvinnospegel. Ingen kan
påstå, att kvinnans insats som moder här
blivit förbisedd. Boken har en viss atmosfär
av fruktbarhetskult över sig, och
nutidsflickan i den sista novellen avvisar till slut
förslaget om ett äktenskap utan barn. Det
långa historiska perspektiv, som bokens
uppläggning fordrat, har nog varit en smula
besvärande. Tidsfärgen i de första
berättelserna är inte övertygande; det klagas t. ex.
på Gustav Vasas tid över att det är så svårt
att få kvinnfolk att stanna på landet,
därför att de vill till staden. Men det är en
behagligt vettig och kultiverad bok, och en av
berättelserna, Riksens ullstrumpor, är
verkligen ett värdigt äreminne över kvinnlig
seghet och sunt förnuft i en hård tid.
430
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
