Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Göteborgs Stadsteater spelåret 1941—1942. Av Axel L. Romdahl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Axel L. Romdahl
gångsiika medtävlare, att ej använda det
hårda ordet fiender? Och kanske har det sitt
att betyda att man i dessa tider har behov av
den avspänning teatern skänker. Men
tvivelsutan har teaterledningen en viss rätt att
tillskriva sin sammansättning av repertoaren
denna publikframgång. Det är numera två
spelplaner som direktör Hammarén och hans
styrelse ha att göra upp och teaterns
skåde-spelarkrafter att genomföra, en för stora
scenen och en för studion. På båda scenerna
har det lätta och tunga, det efemära och det
med litterära anspråk omväxlat. Stora scenen
öppnade säsongen med Helge Krogs lekfulla
och kvicka sommar komedi »På solsidan», som
var ägnad att senteras av en solbränd publik,
nyss återvänd från västkustens badklippor.
Stycket uppfördes av spelglada och utvilade
krafter med påfallande friskhet och gott
humör. Den figur man starkast minnes från
gestaltningen på scenen är väl Sture Baudes
förryckte livsbejakare Onkel Severin. Nästa
program blev ett av säsongens glansnummer,
Gunnar Åhlströms »Beredskap». Det finnes i
August Lindbergs minnen en anekdot om en
förfinad gammal teatervän som vid ett
tillfälle reste sig i salongen till Théåtre Français
och harmset utbrast: »Har det då gått så
långt att man applåderar en dekoration i
Moliéres hus?» Knut Ströms storslaget vackra
utsikt från de gränsmarker »någonstans i
Sverige» där de grå karlarna i beredskapen
höllo vakt med sin kulspruta, hälsades med
kraftiga applåder när ridån drogs undan för
den. Jag tror icke att någon bland publiken
velat protestera mot denna bifallsyttring. Ty
dekorationen var denna gång ej bara ett
vackert konstverk, den var tydligen
framvuxen ur en trohjärtad och innerlig upplevelse
av den svenska mark som är oss desto mera kär
när vi icke äro så självklart säkra att i frihet
äga och besitta den. Det landskapet tog oss
för hjärtat, det gav skådespelet ton och
bidrog att bära det. I detta stycket var också
gränsen mellan seen och salong i ovanlig grad
och på ett helt naturligt sätt upphävd. Icke
bara vid premiären utan vid andra
föreställningar f; n is det gott om män i modell 39 i
parketten och på raderna och många som nu
voro civila för cn tid bortåt hade uniformen
hemma i garderoben och kunde när som helst
få order att ta den på. Och alla dessa, även
en del av skådespelarna, visste hur det kännes
att ligga ute vid ett fältförband och svetsas
ihop med svenska mannar av det militära
kamratskapet. Elsa Baude som änkan på
bondgården och Märta Dorff som hennes
dotter, gjorde även de sin sak med hjärtlighet
och enkla riktiga tonfall. Pjäsen kom icke
med anspråk på att vara stor dikt och inbjöd
icke till stor skådespelarkonst men den
speglade på ett övertygande sätt ett stycke liv
som, med vad det hade av vackert och mindre
vackert, nära angick oss. Det var en
bekännelse till det svenska virke vars hållfasthet
i prövningens stund vi vilja tro på.
Som kontrast till det virila
beredskapsstycket kom nästa program, den amerikanska
succespjäsen »Claudia» av Rose Franken.
Uppriktigt sagt lämnade den knappast något
starkare minne efter sig, i varje fall ej hos den
som skriver detta. Man blev snarast förvånad
över att den blivit så uppskattad och var
kanske desillusionerad just på grund av
förhandsreklamen. De spelande — fru Rothgardt
var en älsklig Claudia — gjorde vad de kunde
och skulle, men det hela blev ändå inte till
något.
Julen kom med en nätt barnpjäs av en
Göteborgsförfattarinna. Och så kom nyåret
med »Som Ni behagar» i stället för revy, med
premiär på själva Nyårsdagen. Det är ju en
allmän regel att man aldrig skall försöka göra
om något som varit riktigt vackert och roligt
— det blir aldrig så vackert och roligt mer.
För oss äldre som upplevat Per Lindbergs
största succes på Lorensbergsteatern med
detta Shakespearelustspel tedde det sig från
början utsiktslöst att få vara med om något
sådant en gång till i livet. Det var ju en
sällsynt konstellation den gången: en eldfull
och inspirerad ung regissör, en genial lyrisk
tonsättare — Wilhelm Stenhammar — som
svarade för musiken, en glittrande och vacker
ung skådespelerska — Renée Björling — som
ej spelade men var Rosalinda. Knut Ström
hade vid årets repris tagit ett krafttag både
som regissör och skapare av dekorationerna,
och kanske hade behovet att frigöra sig från
den gamla föreställningens iscensättning
tvingat honom till större våld än nöden krävde.
Det blev en del forceringar och överdrifter.
Den mer eller mindre regelrätta
boxningsscenen hade väl roat Shakespeares publik,
men för vår tids blev det litet för mycket av
det goda. John Ekman som tronusurpatorn,
hertig Fredrik, var som ett grönblått åskmoln
och det är ej fråga om att han ej nu som
gärna eljest spelade ut sitt frodiga
skåde-spelartemperament »för fulla muggar». Men
452
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
