Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Modersåldern och de nutida kvinnorna. Av Lydia Wahlström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lydia Wahlström
Däremot är det påtagligt, att kvinnorna
inom urkristendomen snart för sitt inflytande
på kyrkan fingo utstå en kamp mot det
romerska samhället, som var starkt präglat av
romarrättens militära anda, ty denna har
alltid instinktmässigt varit en fiende till det
kvinnliga kynnet med dess fredslängtan.
Redan i vissa polemiska uttalanden av Paulus
och i den gammalkristna boken »De
apostoliska konstitutionerna» (Didaskalia) kan man
tydligt spåra en rivalitet mellan män och
kvinnor ifråga om ledningen. Kvinnornas
krav underlättades genom att under den
första missionskyrkans tid ingen lagstadgad
kyrklig organisation fanns, utan varje
Kristustroende person hade rätt att utföra
»funktioner» inom församlingen. Dessa funktioner
kunde mycket väl tillfalla kvinnor, framför
allt sådana som hade möjlighet att lämna
en lokal till församlingens sammankomster.
Kvinnliga »församlingsföreståndare» skymta
också i Paulusbreven under namn av Febe,
Lydia och Nymfe, vilken sistnämnda i våra
översättningar vanligen kallas med
mansnamnet Nymfas, som Harnack anser vara en
felaktig form. Med flit håller jag mig här till
den ännu icke ur den teologiska debatten
avskrivna uppfattningen om den karismatiska
(på »nådegåvor» beroende) organisationen,
vilken Sohm framlägger i sin Kirchenrecht.
De numera mycket gängse teorier, som vilja
härleda det katolska d. v. s. patriarkalt
organiserade prästämbetet direkt från apostlarnas
utkorelse, synas mig nämligen med all sin
vetenskapliga bevisföring icke fullt kunna
fritagas från en bismak av maskulinism, vilket
naturligtvis icke bör förväxlas med
manlighet. I alla händelser kan denna hypotes icke
förklara varför kvinnorna under de första
århundradena faktiskt fingo besätta åtminstone
vissa lägre klerikala ämbeten, som de sedan
under längre tid måste kämpa för att få
behålla. Att kvinnor däremot lika litet som
slavar kunde få full prästerlig vigning, var
självklart •— de stodo ju på den tiden lika
litet som slaven under egen domvärjo. Påven
Calixtus, 217—222, hade varit slav, men var
frigiven.
Men eftersom det sakrala området ligger
det emotionella nära, så har denna kyrkostrid
stundom visat sig irriterande på ett sätt som
man knappast skulle kunna förklara, om det
icke där bakom hade legat dunkla minnen
från tider, då kvinnorna som offerprästinnor
vid hedniska gudstjänster haft stort inflytan-
de. Huru som helst gör det knappast något
uppbyggligt intryck att se, hur man med
billiga kvickheter sökte avspisa kvinnornas
krav på rätt till sakramentsutdelning eller
rent av sökte förfalska evangeliet för att
bevisa, att de från början icke haft rätt att ens
deltaga i nattvardsfirningen.
Striden mot de rester av modersrätten som
dröjt sig kvar inom kyrkan, var emellertid icke
slut med att kvinnorna slutligen hänvisades till
klostren i stället för till de kyrkliga ämbetena.
Läran om en högre fullkomlighet inom
celibatet och en lägre inom äktenskapet
tillskapade två slags kvinnor: å ena sidan de som voro
mannen till frestelse — dessa »djävulens
verktyg och helvetets portar», som man i
religiös litteratur inte nog kunde okväda — och
å andra sidan de asketiska, för vilka
jungfruligheten är »dygdernas ädelsten, änglarnas
syster, kyrkornas fackla, själarnas ljus»,
såsom det hette i medeltida predikningar. Hur
mycket har det icke betytt för katolicismens
kvinnor, att kvinnan enligt Tomas ab Aqvinos
uttryckliga lära endast är en »mas
occasio-natus et deficiens — en tillfälligt och
bristfälligt uppkommen man»!
Och ändå skymtar även här tydligt nog
mannens skräck för kvinnans trollmakt. Att
hon ej får undervisa offentligt, beror enligt
samme Tomas visserligen delvis på hennes
bristande förstånd, men även därpå att
»mannens ande genom kvinnliga lärare icke
skall kunna lockas till sinnliga begär». Där
ha vi pricken över i-et: mannens hemliga
mindervärdeskänsla anser en kvinnas
jämställdhet som en stöld från hans egen
manlighet, som han alltså inte är så alldeles säker
på. Skräcken för beroendet under kvinnorna,
som han ändå inte kunde komma ifrån, tog
sig mångahanda uttryck och svängde mellan
försöken att förtrycka dem och att undvika
dem — mannen-despoten och mannen-asketen
— tills mannen-riddaren i den provençalska
lyriken fann upp den finurliga utvägen att
tillskapa salongsdamen — hon som måste ha
så många underbara fullkomligheter,- att det
inte ens för mannens höghet var någon skam
att böja knä för henne.
Endast den enda naturliga utvägen kunde
man inte komma på och har inte ens ännu
funnit den, minst av allt på det religiösa
området, nämligen kamratskapet. Ty det är ju
ett faktum, att det enda ämbete, som även
i stater med kvinnorösträtt alltjämt är stängt
för kvinnorna, just är prästämbetet. De många
458
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
