Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Juhani Tervapää och hennes dramatik. Av Eric Olsoni
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Juhani Tervapää och hennes dramatik
Av Erie Olsoni
AKOM pseudonymen Juhani
Terva-pää (på svenska Johan Tjärhuvud) — detta
av styrka och inhemsk must doftande namn —
döljer sig, som bekant, den sällsynt
produktiva, vitala och målmedvetna författarinnan
Hella Vuolijoki, i denna stund en av det
finska dramats verkliga stöttepelare.
Det var med »Kvinnorna på Niskavuori»
(Niskavuoren naiset), som Juhani Tervapää
plötsligt slog igenom som dramatiker, både
hemma och ute, och den alltid nyfikna
allmänheten ställde helt naturligt frågan: vem
är mannen — eller kvinnan! — bakom
»Kvinnorna på Niskavuori»? Frågan var så
mycket mer motiverad, som författarinnan
till en början faktiskt lyckades bevara sin
anonymitet, ett tämligen enastående fall i
våra små förhållanden. Nåväl: när framgången
blivit ett överväldigande faktum, trädde också
människan bakom pseudonymen fram på
offentlighetens podium, och detta är — i
stora drag — vad publiken fick veta om den
nya stjärnan på den finska Thalias ganska
dunkla himmel.
Hella Murrik föddes i Estland år 1886.
Fadern var lärare. Student vid 17 år flyttade
hon över till Helsingfors för att studera,
eftersom kvinnorna på den tiden — den
tsarryska — inte hade tillträde till
universitetet i Dorpat. Graden togs 1908 och två år
senare gifte sig den unga magistern med den
inte alldeles okända socialdemokratiska
politikern Sulo Vuolijoki. Genom sitt äktenskap
kom hon, helt naturligt, i närmare kontakt
med de vänsterradikala kretsarna i Finland,
med vilka hon redan tidigare sympatiserat —
ett faktum som sedermera skulle visa sig vara
ett svårt hinder i hennes väg mot ärones
höjder. Som gift fortsatte Hella Vuolijoki
studierna vid högskolan och hon hade redan
påbörjat en doktorsavhandling om estländska
folkvisor, när det stora kriget 1914 kom
emellan. Fru Vuolijoki tog plats som
korrespondent i en stor importfirma och blev efter
endast ett år dess prokurist och representant i
Sverige. Redan tidigt visade hon sålunda en
— i synnerhet inom skribentskrået — ovanlig
fallenhet för affärer och organisationsverk-
samhet, talanger, som hon sedermera förstått
att nyttja även som dramatisk författare.
1918 lämnade hon emellertid importaffärerna
och köpte ett par år senare godset Mariebäck
i Iittis. Enbart jordbruket tillfredsställde
dock inte hennes verksamhetslust; hon
startade en sågverksrörelse, som snart utvecklade
sig till en stor koncern med fru Vuolijoki som
chef. 1931 lämnade hon emellertid även denna
verksamhet för att bli ordförande i det finska
naftabolaget, senare Belgiska
oljekorporationen, i vars styrelse hon en tid var ordförande.
Kort sagt: dessa torra fakta och data beteckna
en nationalekonomisk karriär — om uttrycket
tillåtes — av mindre vanligt slag, och denna
karriär hade fru Vuolijoki fullföljt ensam, ty
redan år 1923 hade äktenskapet gått i sär.
I periferien av det europeiska kulturlivet —
det självständiga Finlands storslagna
ekonomiska och sociala utveckling under 20- och
30-talet — är Hella Vuolijoki sålunda en av
de intellektuella kraftpolerna med
internationella förbindelser. Hennes liv har varit
sällsynt rörligt, mångskiftande, ja, spännande;
det dagliga arbetet har stimulerats av resor,
av nya bekantskaper, av kontakten med
originella typer och olika miljöer. Men samtidigt
har hon vuxit in i det finska samhället och
lärt känna det finska folket genom dess mest
genuina representanter: bönderna och
arbetarna. Ett utåtriktat, aktivt liv, ett nästan
febrilt verksamhetsbegär karakteriserar den
blivande författarinnan.
Och diktens ådra i detta hektiska
levnads-lopp -— var rinner den upp, var döljer den
sig, när springer den fram, oemotståndligt,
okuvligt med nästan en naturkrafts
våldsamhet? Lusten att skriva, att fabulera, att skapa
levande gestalter för scenisk framställning
har nog funnits hela tiden — om också långa
perioder latent — och endels har detta
intellektuella krav funnit ett utlopp i
journalistisk och politisk verksamhet. Men redan i
tidiga år har Hella Vuolijoki gjort sina
lärospån i diktandets svåra konst. 1912 skriver
hon sitt första drama »Gårdens barn»
(Talu-lapsed), en liten pjäs som väckte ett visst
uppseende, icke minst genom att de ryska myn-
472
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
