Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Juhani Tervapää och hennes dramatik. Av Eric Olsoni
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Erie O l s o ni
dramatiker som tysken Herman Sudermann
eller fransmannen Sardou. Författarinnan är
emellertid inte själv medveten oro ett dylikt
inflytande. Hon litar mer på sin dramatiska
talang, sin starka inspiration och säkra blick
för verkningsfull teater än på andra författares
exempel eller dramatiska teorier. Man kunde
alltså kanske våga påståendet att fru
Vuoli-joki genom läsning och teaterbesök först
inhämtat dramats tekniska A B C. Livet och
teatern — icke minst inspelningen av hennes
egna pjäser — har sedermera lärt henne det
väsentliga i den svåra konsten att skriva
dramatik.
Den närmaste anledningen till att Hella
Vuolijoki återupptog sina litterära intressen
var den dramatiska pristävlan, som det
estniska bildningsförbundet -—• Esti Hariduse
Selts — utlyste sommaren 1932. Bland 96
medtävlare hemförde hon nämligen
överlägset första priset med sitt treaktersdrama
»Koidula» — en poetisk pseudonym för den
estniska skaldinnan och politikern Lydia
Jannsen. Handlingen i skådespelet är förlagd
till Ryssland och Estland på 1870- och
80-talet och det genomgående motivet är den
politiska och personliga frigörelsen. Det är
konflikten mellan skaldinnan och kvinnan,
mellan den fosterländska och poetiska
kallelsen och den äktenskapliga plikten, som
författarinnan tagit fasta på och sökt utforma
i en rent individualistisk ödesskildring. Något
moget, välbalanserat stycke är »Koidula»
inte. Författarinnan har sökt lösa sitt
nationella och personliga problem väl ensidigt;
dramat är, som en kritiker träffande sagt,
starkt skruvat och hårt pressat. Redan här
framträder tydligt en genomgående tendens
i Hella Vuolijokis produktion: hon tar parti
för kvinnan mot mannen, hon kämpar för
kvinnans frigörelse och likställighet, men i
sin temperamentsbetonade iver slår hon över
och målar det s. k. svaga könet i vitt och det
s. k. starka i svart. Detta må nu vara tillåtet
i politik, men i konsten och framförallt den
dramatiska är ett dylikt förfarande
naturligtvis av ondo. Av lättförklarliga skäl — endels
mycket känslobetonade -—- har »Koidula» haft
en stor framgång i Estland, där stycket spelats
på landets samtliga teatrar.
Våren 1933 hade Hella Vuolijoki en ny
pjäs färdig, »Ministeri ja kommunisti»
(Ministern och kommunisten), skriven denna gång
på finska — med handlingen förlagd till
Estland. Uppslaget hade hon funnit i den estniska
pressen — kommunistförföljelserna pågingo
då som ivrigast i hennes gamla hemland —
och hon utnyttjade det tacksamma ämnet för
sin humana idyll, i vilken huvudrollen, en
kvinnlig agronom, för det naturligas och
mänskligas talan gentemot den moderna
allpolitiseringen av samhället. Det starkaste i
stycket är den flytande och levande dialogen,
för vilken författarinnan tydligen har en
medfödd fallenhet. Skådespelet gavs på den lilla
arbetarscenen i Koittos lokal i Helsingfors
med fru Jurkka i huvudrollen och den vann
såväl publikens som kritikens intresse.
Redan i november samma år hade Hella
Vuolijoki åter en premiär, även denna gång
på Koitto, denna orädda experimentteater,
där så många brännande urpremiärer ägt rum,
den seen i huvudstaden som har den
tacksammaste publiken och där mången gammal
teaterhabitué upplevt några av sina
intensivaste dramatiska ögonblick. På Koittos
seen hade alltså fru Vuolijoki premiär på »Lag
och ordning» (Laki ja järjestys) — några
spännande situationsbilder från den hårda
uppgörelsen nådens år 1918. Det rådde en
spänd och irriterad stämning i salongen, ty
Lappos svarta slagskugga kantade alltjämt
vår politiska horisont och polisen, med själva
polismästaren i spetsen, var manstarkt
representerad. Det blev ingen sensation — denna
gång. Kvällen förlöpte lugnt. Skådespelet
visade sig vara fritt från politiska
brandämnen och författarinnans behandling av det
ömtåliga ämnet var objektiv, hennes
inställning till frågorna om vitt och rött rent
mänsklig — så tyckte åtminstone varje förnuftig
människa. Trots en svag slutakt och trots det
alltför patetiska anslaget, ett patos som
ytterligare poängterades av fru Eine Lainé i den
centrala kvinnliga rollen, den socialistiska
folkrepresentanten Maria Saras, en idealist
som vacklar mellan de båda stridande
parterna, var »Laki ja järjestys» rent dramatiskt
Hella Vuolijokis mognaste verk hittills.
Hennes grepp på uppgiften var fast, hennes
psykologi trovärdig och personteckningen
naturlig och levande; det var fart över
handlingen och en jämn stegring i utvecklingen.
Redligheten i författarinnans avsikter och
hennes varma humanism kunde inte betvivlas,
och hennes dramatiska förmåga vart
uppenbar t. o. m. för mycket kritiska åskådare.
Det blev emellertid ett efterspel. Ajan
Suunta — det finska nazistorganet — slog
alarm. Rubriken på dess anmälan löd:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
