Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Juhani Tervapää och hennes dramatik. Av Eric Olsoni
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Juhani Tervapää och hennes dramatik
Elsa Ranlalainen som gamla
värdinnan i »Kvinnorna
på Ni skavuo rh.
Folkteatern, Helsingfors.
Punakaartilainen tendenssinäytelmä Koiton
näyttämöllä (rödgardist-tendensskådespel på
Koittos seen). Också inom skådespelarkåren
hade skumma krafter varit i rörelse och vissa
högertidningar gåvo spridning åt obekräftade
rykten om moralisk påtryckning inom
skåde-spelarförbundet. Dessa rykten fingo också
spridning i Sverige, där fullkomligt
vanställande notiser syntes i den s. k. nationella
pressen. Och ett par dagar efter premiären
kom justitieminister Serlachius’ överraskande
påbud: pjäsen skulle, »på grund av vissa
kränkande och nedsättande uttryck»
förbjudas. Nu blev det liv i luckan. Tidningarna
skrevo för och emot. Sosialidemokraatti
publicerade en lång och skarp ledare med den
självfallna rubriken »Laki ja järjestys».
Tidningen gjorde också vissa jämförelser med
de ryska myndigheternas tidigare förföljelser
mot författarinnan och vår statsmakts
obefogade ingripanden i detta fall. Kåsörerna duel-
lerade i spalterna och insändare haglade både
från höger och vänster. Det såg ut att blåsa
upp till en verklig politisk storm kring ett
skådespel, en sällsynt händelse på våra
breddgrader. Men författarinnan räddade själv den
pinsamma situationen; hon kompromissade
med statsmakten — några ord och uttryck
mildrades eller ströks — och sedan fick
stycket åter tagas upp på spellistan.
Detta politiska mellanspel karakteriserar
den laddade atmosfären hos oss i början på
trettiotalet, men Hella Vuolijoki, som
offentligt förklarat sin tro på teatern, på dess stora
sociala kulturuppgift — »teatern måste tjäna
mänskligheten», ropade hon ut i en intervju—,
hade fått sig en ordentlig näsbränna. Hon
märkte fuller väl att man på vissa håll i
landet inte ville bedöma hennes produktion
sakligt, som konst, utan pådyvlade henne
politiska avsikter, som hon aldrig haft en tanke
på, trots sin radikalism. Bränt barn skyr
elden som bekant. Det blev ett par års paus
i hennes flitiga författarverksamhet, och när
hon nästa gång framträdde inför huvudstadens
publik, var hon dold bakom sin numera så
berömda pseudonym. Därförinnan hade hon
emellertid ännu en premiär på arbetarteatern
i Tammerfors, i februari 1936, då hennes
treakters skådespel »Det brinnande landet»
(Palava maa) uppfördes, dock utan någon
större framgång att döma av recensionerna.
Våren 1936 annonserade Kansan Näyttämö
(Folkteatern) en inhemsk urpremiär:
»Niska-vuoren naiset» (Kvinnorna på Niskavuori) av
Juhani Tervapää. Till en början kunde ingen
avslöja pseudonymen och det gissades både
på den ena och den andra kända författaren.
Ämnets art och behandling ledde dock
gissningarna mot rätt håll. Bland publiken löd
en mycket bestämd röst som sade: aldrig i
livet har en man skrivit detta stycke, en man
nåde inte vågat vara så ärlig och orädd! Den
feminina inställningen var från första stund
ganska klar. Teaterreklamen gjorde gällande
att skådespelet skrivits av en debutant, men
kritiken lät sig icke dupera utan fastslog
ganska enhälligt, att den okända författaren
måste äga en rätt god erfarenhet av teater
och dramaturgi. På finskt håll var man
speciellt nöjd med den genuina tavastländska
miljöskildringen och den friska, naturliga
dialogen. En del tidningar på högerhåll
opponerade sig mot den i deras tycke »omoraliska
tendensen» i författarens problemlösning, men
överhuvud var kritiken belåten och pressen
475
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
