Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Juhani Tervapää och hennes dramatik. Av Eric Olsoni
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Erie O I s o n i
slog fast, att »ett märkligt inhemskt»
skådespel sett dagen. Det första intrycket var
särdeles positivt, och i glädjen över att vi
äntligen fått ett spelbart inhemskt skådespel
med aktuellt innehåll och dramatiskt liv
offrade mången kritiker åt vackra
superlativer. Till det goda helhetsintrycket bidrog
även i hög grad Kansanteatteris starka
framställning. Regissören, herr Salmelainen, hade
faktiskt gjort sitt bästa. När man sett pjäsen
en andra gång eller läst den sticker
svagheterna skarpare i dagen. Dialogen, hur bra
den än är i huvudsak, har stundom i synnerhet
i kärleksscenerna mellan Hona och Arne en
bismak av litteratur. Sista akten är väl
melodramatisk, men slutakten är nu en gång för
alla ett kapitel för sig, inte bara för Hella
Vuolijoki utan också för verkligt stora
dramatiker.
Teckningen av de manliga karaktärerna är
inte heller riktigt övertygande i detalj. Den
manliga huvudrollen, agronomen Arne
Niska-vuori, kan på intet sätt med sin konturlösa
gestalt balansera som dramatisk motvikt till
den kvinnliga treklövern: modern, hustrun
och älskarinnan. Man kan åter konstatera att
författarinnan inte bara underskattar det
manliga könet i gemen utan att hon helt
enkelt saknar förmåga att teckna en manlig
karaktär helt övertygande och psykologiskt
trovärdigt. Åtminstone har hon inte, enligt
min åsikt, till dato lyckats med det
konststycket. Hur skall man då förklara
skådespelets märkliga framgång i synnerhet i
hemlandet men delvis även på kontinenten och i
Skandinavien? Först och främst naturligtvis
dess stora spelbarhet — det är faktiskt teater
och inte litteratur — dess lättfattlighet,
allmängiltighet, dramatiska spänning och
levande atmosfär. Själva huvudkonflikten rymmer
något allmänmänskligt, som når utöver det
lokala och nationella. »I sin psykologiska
enkelhet», för att citera Bo Bergman, »är det
i alla fall en hymn till livets starka makter,
till själva livsförnyelsen, till modet,
trosvissheten, kärleken som ödesbestämmande.» Det
är inte utan att man kommer att tänka på en
annan europeisk succé, nämligen Sally
Salminens »Katrina». Publikens reaktion har i båda
fallen varit ungefär lika. Den anammade med
stor begärlighet det enkla, sunda, lättfattliga,
friska och äkta i dessa folklivsskildringar, i
dessa hymner till livet och kvinnan. Publikens
inställning kan väl delvis förklaras som en
reaktion mot de estetiska hårklyverierna, de po-
litiska slagorden och den pessimistiska
proletärlitteraturen.
Det är ett kapitel för sig att följa kvinnorna
på Niskavuori på deras odyssé genom
Skandinavien och Europa. Slag i slag följde
premiärerna i Sverige, Estland, Norge, Danmark,
England, Tyskland, Tjeckoslovakien och
slutligen även i Amerika. Även filmen slukade
till sist det begärliga betet. Den utländska
kritiken var i allmänhet förståelsefull, om den
också — helt naturligt ■—• reagerade på annat
sätt och anlade andra synpunkter än vi här
hemma. Att nu efteråt taga del av denna för
våra förhållanden alldeles enastående
framgång med hjälp av tidningarnas recensioner
och notiser är ett synnerligen uppfriskande
och lärorikt göra, som bl. a. övertygar läsaren
om den moderna reklamens oerhörda
möjligheter och betydelse. Inget finskt skådespel
har haft denna meteorliknande succé, och
antagligen får man gå tillbaka till Ibsens
glansdagar för att finna något motsvarande
för den nordiska dramatiska litteraturens
vidkommande.
Hella Vuolijokis produktion blir nu allt
rikare och det är inte möjligt att här söka ge
en närmare redogörelse för samtliga skådespel
efter »Kvinnorna på Niskavuori». Jag skall
koncentrera mig till de viktigaste stationerna
i hennes branta utvecklingskurva som
dramatiker. I mars 1937 presenteras »Juurakon
Hulda» — i Sverige kallad »Riksdagens
dotter» — för en stormförtjust publik. Det
är författarinnans första egentliga lustspel
och framgången slår åter nästan alla tidigare
rekord: inom mindre än ett år spelas pjäsen
på så gott som alla fasta scener i landet och
redan på hösten har den inhemska filmen sin
populära version färdig.
I Norge lancerar Sigrid Boo en
fruktbringande idé med sin lilla roman »Vi som går
köksvägen». Sally Salminen kommer den vägen
rakt in i den levande litteraturen. I Sverige
skriver Vilhelm Moberg sin elaka komedi
»Jungfrukammare», där han köksvägen
angriper den osakliga litteraturkritiken. Hella
Vuolijokis »piga» kommer direkt från
ladugården på Juurakko torp, om hon också
någon tid gått i lära hos den stränga
värdinnan på Niskavuori, och hon är avgjort den
företagsammaste — och kanske också den
mest sympatiska — av alla de energiska och
begåvade kvinnorna i författarinnans rika
galleri. Hon är en ypperlig representant för
sitt folk och sin ras och det är med både be-
476
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
