- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtioförsta årgången. 1942 /
478

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Juhani Tervapää och hennes dramatik. Av Eric Olsoni

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Erie O l s o ni

stycke, som tydligt blottar svagheterna i
Hella Vuolijokis dramatik. Titelrollen är
överidealiserad till det absurda och hela pjäsen
är nästan till bristningsgränsen späckad med
sensationer och teatraliska effekter.
Författarinnans sociala funderingar råka helt i
skymundan för tillfälliga scener av sekundär
betydelse. Justiina själv tröttar åskådaren med
sin överdrivna ädelhet och sina understrukna
predikningar. En imponerande och helgjuten
gestalt är däremot den gamla, lama
senatorskan Harmelius, som tecknats med kraft och
humor. Någon framgång i stil med de två
föregående pjäserna blev »Justiina» inte heller,
om det också togs upp av ett flertal scener i
landet. Kritiken var särdeles skiftande och
endels mycket negativ.

Våren 1938 presenterade Kansanteatteri
»Vihreä kulta» (Det gröna guldet) en skäligen
melodramatisk spekulation i
ödemarksromantik, som ganska snart försvann åtminstone
från huvudstadens teaterrepertoar. På hösten
lancerade samma teater ett nytt lustspel,
»Vastamyrkky» (Motgift), en bagatell på gott
och ont, som bär tydliga spår av
kompromisser, lösa hugskott och dålig smak, men
som i sina bästa partier, främst den verkligt
roliga andra akten, ett pikant intermezzo för
sig, avslöjar en hel del av den optimism, det
goda humör och livsmod som författarinnan
påstår vara hennes arvsynd. En betydligt
starkare insats gjorde hon med »Niskavuoren
leipä» (Niskavuoris bröd), som hade urpremiär
i januari 1939. Alltså tre skådespel inom
mindre än ett år — i sanning en sällsynt
produktivitet inom vårt hårda luftstreck.
Stycket är en direkt fortsättningspjäs, som
knappast kan rätt uppfattas om man inte
känner förutsättningarna från »Kvinnorna på
Niskavuori». Handlingen är en historia om
lyckade affärstransaktioner; brödet är
symbolen för känslan för jorden och hemgården.
Miljöskildringen är som alltid hos Tervapää
äkta och ursprunglig, dialogen delvis märgfull
och slagkraftig och teckningen av gamla
värdinnan är åter en fullträff: hon .blir en
monumental gestalt som står sig i alla väder.
Författarinnans säkra blick för det
vardagsverkliga förnekar sig inte heller i denna
fortsättning på släktkrönikan, men tyvärr försvagas
helhetsintrycket av onödigt utdragna scener,
för mycket prat och deklamatoriska
utgjutelser, allt svagheter som emellertid åtminstone
i huvudsak böra kunna elimineras vid en
scenisk framställning.

Kriget, både det stora på kontinenten och
vårt eget hårda vinterkrig, hämmar för en tid
t. o. m. Hella Vuolijokis spontana
produktion. Men redan på hösten 1940 är hon färdig
med tredje delen i den dramatiska trilogien om
den myndiga tavastländska bondesläkten
Niskavuori: »Niskavuoren nuori emäntä»
(Unga värdinnan på Niskavuori). Skådespelet
är, ehuru det senast skrivna, det kronologiskt
första i trilogien. Gamla värdinnan på gården
är ju den avgjort helaste och intressantaste
gestalten i de två föregående pjäserna om
Niskavuoriborna. Författarinnans intresse för
hennes tidigare öden är följaktligen mycket
motiverad, och i denna tillbakablick har hon
velat visa varför och huru gamla värdinnan
blivit denna jordbundna, kloka och kraftfulla
kvinna av äkta finsk masur som hon är.
Handlingen i »Niskavuoren nuori emäntä» är
förlagd till 80-talets finska vårbrytningstider,
och i sex tablåer ger fru Vuolijoki en
dramatiskt livfull framställning av värdinnans på
Niskavuori äktenskapliga tragedi och hennes
utveckling till en psykiskt och moraliskt
självständig och stark personlighet. Liksom
i alla hennes tidigare stycken dominerar
också i detta storbondedrama de kvinnliga
rollerna. Författarinnan demonstrerar mycket
uttrycksfullt kvinnornas styrka och
målmedvetna inställning till livet och samhället,
medan karlarnas moraliska svaghet och
splittrade livsföring —- i husbondens vankelmodiga
gestalt — får sin grella belysning. Den brett
och kraftigt upplagda första akten är en
utomordentlig upptakt, fylld av liv och mättad
med färger: man kommer ofrivilligt att tänka
på någon saftig genrebild av en holländsk
1600-talsmästare. Hela den mångskiftande
miljön med dess olika personer står
livslevande för åskådaren; handlingen får sin
psykologiska motivering, den dramatiska nerven
blottas och spännes. Utbrottet och
uppgörelsen med mannen — storbonden och
riksdagsrepresentanten, som mellan slagen springer
efter pigorna i huset — sker i andra akten,
där speciellt den senare tablån är skriven med
en nästan strindbergsk intensitet. När stormen
gått över och värdinnan vunnit den moraliska
seger, som gör henne till gårdens verkliga
herre, står författarinnan inför den svåra
uppgiften att formulera en jämbördig
avslutning. Hon lyckas näppeligen. Hon begår
nämligen det ödesdigra misstaget att splittra och
tunna ut i stället för att samla och förtäta.
Hon gör det i den lovvärda avsikten att ytter-

478"

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:08:42 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1942/0526.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free