Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Rembrandts självporträtt. Av Erik Blomberg. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Rembrandts självporträtt
angav det käckt eleganta anslaget. Bland
etsningarna framträder f. ö. det à la modiska
mycket markant i huvudet med den stora
hatten.
Det förefaller mig som om Rembrandt
i hela denna serie konsekvent följde en
klassisk, idealiserande linje som fick sin
första ansats i det tidiga ungdomsporträttet
i Haag och som om den idealbild han hade
för ögonen vore den representative
konstnärsfursten av närmast Rubens och van
Dycks typ. Om dessa även i Holland högt
uppburna mästare, som helt naturligt
genom grannskapet i tid och rum kom att
stå som förebilder och rivaler, erinrar
Rembrandts självporträtt vid denna tid
framför allt i sitt försök till hovmannamässig
värdighet i min och hållning. Men man har
också intryck av ett direkt inflytande
från de italienska renässansmästarna och
en sådan influens kan åtminstone i ett fall
påvisas.
Rembrandt har för självporträttet med
armen mot balustraden (London, National
Gallery) från 1640, återgivet på en av
häftets planscher, och för etsningen
föregående år använt sig av Rafaels porträtt
av Baldassare Castiglione, som 1639
såldes på en auktion i Amsterdam och som
Rembrandt kopierat i en snabbskiss, försedd
med en egenhändig påskrift, vad teckningen
föreställde — »de Conte batasar de
Kasty-lyone van rafael». Det är framför allt själva
hållningen hos den italienske ädlingen som
Rembrandt velat överflytta, men även
dräkten med den majestätiskt vidlyftiga
puffärmen har han använt sig av och
förmodligen har även det upphöjda lugnet i
detta nobla ansikte fascinerat honom, det
har emellertid förgrovats redan i teckningen
och i stället för den milda blicken hos en
kultiverad renässanshumanist möta vi den
holländske plebejens trotsiga och
misstänksamma ögon.
Var Rembrandt fåfäng ? Var han en
makt-lysten streber? Sådana frågor lockas man
Rembrandt och Saskia. 1634.
Dresden.
verkligen till inför denna räcka av
konterfej, som ha något av både snobben och
hårdhudingen.
Från arrivism kan han nog inte fritagas,
men vad är det han egentligen vill uppnå?
Inte väl bara det praktfulla yttre han svept
sig i. Dräkten är snarare tecknet på den
konstnärliga rang och rikedom som han
tillmäter sig själv. Som aldrig förr är han
nu stoffmålaren, som frossar i dyrbara
material och mönster. Allt detta har han
förvärvat sig, denna skönhet har han
underlagt sig genom sin egen begåvning,
duglighet och kraft. Samlaren, konsthandlaren
och konstnären sammanfattar verkligen här
några av sidorna hos tidens tongivande
borgarpatricier, med anor från Florens
och Venedigs konnässörer och
handelsfurstar. Men konstnären i det lilla
kälk-borgerliga Holland åtnjöt inte samma
anseende som sina italienska kolleger,
renässansfurstarnas umgängesvänner och
jämlikar. Han hölls i allmänhet för en svirare
och dagdrivare, som höll till bland annat
487
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
