Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Miniatyrer. Av Johannes Edfelt - Vid havet - Elegi i Sörmland - I dessa år... - Medaljong
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Johannes E d f ei t
VID HAVET
VID det ondskefulla havet, vars
smaragdvågor gnistra av vrede, minnas vi allt som
gick under och uppslukades av grönaktigt
virvlande vattenkaskader.
Med sugmunnar och slemmigt vidriga
muskler omslingra nu djupens vidunder
allt som blev djupets rov: ungdomslycka,
den första föreningens rena och hängivna
lust, blanka ögons ljus, förtroendefullt
vänt mot livet.
En vandal är årens hav, som blint och
obevekligt spolar över de löjligt medfarna
leksakerna: våra unga illusioner.
På skäret, efter stormen, tända vi i en
granitskreva av vrakgodset den eld, som
nödtorftigt skall värma våra händer i
grånande år. Och våra ögon riktas mot
horisonten, som sönderslites av krevader
och strålkastares milslånga spöknippen.
ELEGI I SÖRMLAND
DET är i skördens månad, i löv- och
vasstäktens, efter en torr och kall vår.
Och jag, en man på livets middagshöjd,
vågar ej se tillbaka och inte framåt.
Vad skall man ta sig till mellan
vrålandet om hekatomber dödade och
massakrerade?
Skänk oss något bedövningsmedel, men
ett som ger evfori utan den hemska
tomheten efteråt, då själens alla hål och
skavanker och skamfilade skynken blottas
så trist: ett bedövningsmedel är vad vi
behöva, där vi famla mellan det förflutnas
förvittrade bråte och nuets sviktande
murar, där nödens fingeravtryck lysa som
smutsfläckar.
Jag, en man på livets middagshöjd, född
i en generation som såg sin kulmen uppnås
samtidigt som världens varhärdar mognade
i en jättelik bulnad — vad ger mig tro?
Vad ger anden visshet?
Döden är viss, det enda vissa.
Och ändå måste vi leva.
Nu stå ängarna mogna. Nu skall slåttern
gå i Sörmland.
Nu är det skördemånad. Och himlen
är röd som blod.
I DESSA ÅR . . .
I DESSA ÅR, då kampen gick på liv
och död och människor slaktades som
horder av fänad, sade den boksynte
kritikern Bubo, som var anhängare av Den
Sköna Vasens eviga ideal, att nu gällde
det för poeter, större och mindre, att
kanske mer än eljes utvinna skönhet och åter
skönhet ...
Vi lämnade honom, där han satt med sin
livränta i elfenbenstornet och begrundade
en stilistisk skönhet hos madame de
Lafayette och två hos Malherbe, förundrande
oss över de sällsamma lämningar och
pe-trifikat i människoskepnad som den
alltid ironiska tiden kan kvarlämna, de i
anda och sanning levande till spe eller
till varnagel. . .
MEDALJONG
LÄNGE har vandraren irrat, och ett
är visst: att livet är långt.
Men i dessa kvinnohänder, svaga och
dömda till undergång, mull och mörker som
hans egna, lägger han till slut ner all sin
oro, all sin längtan.
Järn och stål och makt i alla former —
allt är strunt och bräcklighet. Men detta
det svagaste av allt, ett stycke
människokropp, dessa två händer, underlydande
förmultningens lag, de äro mindre svaga
än deras järn, deras guld, deras stål, deras
arméer, deras betong. Ty Undret bestrålar
dem och gör dem till hemvist i denna värld
av skugga och flyktighet.
492
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
