Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Kristendom och litteraturhistoria. Av Sven Stolpe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kristendom och litterat tir historia
Av Sven Stolpe
i.
t* S ET moderna studiet av litteraturen
är hos oss en produkt av åttiotalet, och dess
första mästare i vårt land var alla präglade av
denna epoks positivistiska anda. Man kunde
ju inte helt förbigå eller negligera de religiösa
omvändelserna i vår litteratur, men man
ville gärna behandla dem litet von oben,
som i grunden ganska ovidkommande; vad
de innerst betydde för vederbörande diktare,
kunde aldrig bli rätt klart för den lärde
forskaren av det enkla skälet, att han
personligen aldrig haft en religiös upplevelse
och följaktligen måste fatta varje sådan som
en illusion. Vår främste litteraturhistoriker
av den äldre skolan, Henrik Schück, är ett
gott exempel. Man behöver bara ta del av
vad han i sin allmänna litteraturhistoria
skriver om Pascal för att förstå, att han är
ur stånd att fatta det kristna troslivets
speciella paradox. I sin behandling av det
kanske största religiösa snille vår
kulturhistoria känner, Birgitta, förklarar Schück de
mystiskt religiösa upplevelserna som
sjukdomssymptom, som skulle kunna hävas
genom »tjänlig diet» . . . Man fattar, med
vilken förmåga av inlevelse denne annars
lysande utrustade forskare skall skildra kristna
snillen i vår kultur som t. ex. Geijer. Schück
gör sig aldrig skyldig till ironi i dessa
sammanhang, hans tonfall är alltid respektfulla. Men
tack vare hela sin bildningstyp måste han
behandla specifikt kristna företeelser med ett
slags nedlåtande vänlighet -— som en
psykologisk kuriositet, vilka en modern, upplyst
tid knappast mera behöver räkna med.
Nu är detta märkligt av flera skäl. Som
bekant förhåller det sig så, att en hel rad
av våra främsta diktare direkt utgått från
svenska prästhem. Det protestantiska
prästhemmet har över huvud knappast i något
annat land haft samma genomgående
betydelse som kulturcentrum. Och vidare: de
stora folkliga väckelserörelserna, som också
är så karakteristiska för vår kultur, har
indirekt i högsta grad befruktat svensk
litteratur. På de flesta håll, där vi i svensk littera-
tur möter romantik, ligger därbakom —
kanske en generation före, kanske som
miljö-präglande element — den folkliga väckelsen,
som skapat själva förutsättningen för den
nya sensibiliteten.
Om man nu med en modern term hävdar,
att »den svenska linjen är den kristna linjen»,
så betyder detta inte bara ett
handlingsprogram för framtiden; det innebär också en
utsaga om själva arten av vårt svenska
kulturarv. Våra positivistiska litteratur- och
kulturhistoriker står säkert tämligen
frågande inför denna grundtes; för dem ter sig
kanske den svenska linjen snarare som den
humanistiska linjen än den kristna. Det
torde emellertid kunna kallas ett rimligt
krav, att svensk litteratur tecknas i
överensstämmelse med sin verkliga art, och att
de litteraturhistoriska skildrarnas personliga,
mer eller mindre tidsbetingade oförmåga
att uppleva och förstå de religiösa
realiteterna inte blir till men för hela vårt folks
bild av sitt litterära arv. Sannolikt kommer
en alldeles ny bild av svensk litteratur att
uppstå, i samma ögonblick som forskningen
lojalt tar fasta på de centrala kristna
genombrotten hos våra stora diktare.
I decennier har t. ex. forskningen försökt
förklara Geijers s. k. avfall, utan att ännu
ha kommit till någon definitiv klarhet.
Sannolikt beror misslyckandet till stor del på
det faktum, att Geijers avfall var en
religiös, en kristen kris, som hans .skildrare
saknat de personliga förutsättningarna för
att förstå och bedöma. Först den som
förmår ge en levande bild av Geijers hela
from-hetsliv, hans personliga — sedliga och
religiösa —- kamp, skall kunna säga det
förlösande ordet om hans avfall.
Ett annat exempel — påpekat av Knut
Hagberg — är Franzén. Karl Warburg har
fällt ett berömt ord om Franzén. Han talar
om Svenska akademiens kritik av Franzéns
geniala ungdomsdikt, sången över Creutz,
och säger därefter: »Det förefaller mig, som
om här ett stort historiskt ögonblick i vår
505
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
