Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Kristendom och litteraturhistoria. Av Sven Stolpe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kristendom och litteraturhistoria
mot den grekiska uppfattningen av historien
och mot evolutionismen hävdade Billing, att
»historien är ej ett kretslopp men ej heller
en jämnt fortskridande utveckling, utan en
strid mellan goda och onda viljemakter, ett
spänningsfyllt drama, som dock på
sällsamma omvägar skrider fram mot sitt av
Gud satta mål, mot Guds rike». Det ur vår
speciella synpunkt intressanta är, att Billing
fördes till denna syn på historien genom en
analys av de israelitiska religiösa genierna,
vilka han uppfattade som »spejare», som
historiens »stormfåglar», som i konkret historiska
situationer till folket framför uttryck för
Guds vilja och avsikt. Tydligast möter Guds
eget ingripande i historiens process i Kristi
uppträdande, men uppenbarelsen fortsätter
fram genom tiderna. Historien blir för
Billing »innerst en serie, allt motstånd till sist
betvingande, Guds gärningar; hela
världsförloppet — för att våga en sista famlande
hypotes — en genom hinder frambrytande
Guds viljehandling».
Slutligen har Nathan Söderblom — delvis
i nära sammanhang med Billing — också
sysslat med »uppenbarelsens fortsättning»;
han vågade hävda, att Guds uppenbarelse
sker utom i händelsernas »sammanfogning»
i dels de stora sedliga genombrotten, dels de
geniala nyskapelserna. Denna åskådning ger
grunden för en realistisk, det är kristen,
tolkning även av svensk litteratur. Svensk
litteraturs stora händelser är dels de
konstnärliga nyskapelserna, dels de konstnärliga
geniernas moraliska genombrott.
Att märka är emellertid, att denna
betraktelse inte har någonting att skaffa med vissa
moderna försök hos oss att legitimera
våldspolitik, terror och övergrepp med en
hänvisning till att de är — nödvändiga! Vissa
försök att försvara denna determinism, denna
naturalistiska historiesyn, med argument
hämtade från Geijer och Tegnér har dess bättre
av en ganska enhällig kritik avvisats.1 När
våra stora svenska historiefilosofer talade om
historien som en uppenbarelse, så menade de
sannerligen aldrig något slags machiavellistiskt
försvar för brutaliteter och övergrepp i
historien; de ville tvärtom uppvisa, att i
strid med, i trots mot dessa syndens
makter gestaltar Gud tåligt världshistorien till
ett sitt eget verk, och att detta verk sker
bl. a. genom de moraliska avgörandena hos
1 Se härom min kritik av Böök i »I smältdegeln»,
Uppsala 1941.
de stora personligheterna och i geniernas
nyskapande verk. Söderblom säger i sitt
post-huma verk »Den levande guden»:
Gud fortsätter att uppenbara sig i snillet. Snillets
framträdande visar i sin mån alltfort, att tillvarons
väsen är en skapelse, evig ny skapelse, icke blott ett
dött orsakssammanhang. Eller med andra ord, den
inre nödvändighet som ligger bakom det som våra
ögon se och våra öron höra, är en nödvändig drift
att skapa, alstra, frälsa, levandegöra, föra fram nytt
ur väsendets förborgade rikedom, icke en mekanisk
nödvändighet, som blott förvaltar och på nya sätt
kombinerar det redan förhandenvarande. Ty i snillet
bryter fram en mäktig våg av nyskapande kraft...
Själva förekomsten av skapande andar låter oss ana,
att livet till sitt väsen är en fortsatt skapelse, icke
endast en administration.
Söderblom hänvisar också till ett kanske
mindre känt ord av Geijer, där denne visar,
hur skapelsens tolk och skapelsens redskap
går i varandra. I sin typiska, inte så
lättillgängliga prosa säger Geijer:
Mänskligheten har en svår och mödosam väg att
tillryggalägga. Mål och regel är, vad vi kallat Guds
ordning. Denna är väl i hans eviga rådslag väl
förvarad; men såsom ett skolexercitium har han även
uppgivit den åt de mest älskade av sina skapade
varelser att begrunda och verkställa. Härmed tillgår
nu ganska brokigt och underligen, och föga hopp
vore, att verket komme till en god ända, om ej
skolmästaren hade sin hand med i spelet. Fruktansvärt
är ock, att själva begreppet om ordningen ginge
förlorad, om det endast ur verkligheten skulle
illustreras. Tron riktar väl stadigt sitt öga på målet men ser
blott endels, föga mer än det gyllne korset, som
kröner templets spira. Vetenskapen forskar efter
grundritningen, men det blir blott styckverk. Därför
har Gud på denna mänsklighetens långa och
mödosamma bana här och där satt människor vid vägen
av den egna beskaffenhet, att de ur sitt inre på
åtskilligt sätt och genom åtskilliga medel — ord, ljus,
färger, proportioner — frambringa och förespegla
bilder, som ifrån sig giva ett sken av Guds ordning.
Sådan härlighets sken kallas det sköna och förfriskar
människors sinnen.
Denna Geijers och Söderbloms syn på det
konstnärliga snillet som ett redskap för Gud
skulle man önska lagd till grund för en ny
uppmätning av den svenska diktens hävder.
Men därtill kommer det andra momentet.
Gud uppenbarar sig hos de konstnärliga
snillena icke bara i deras skapande
konstnärliga genialitet utan också i deras sedliga
kamp. Läser man svensk litteratur med
kristna ögon — d. v. s. med blick för det
avgörande — skall man finna, att dess mest
epokgörande händelser är de ögonblick av
moralisk kamp, religiös avgörelse, som man
möter hos dess största män och kvinnor.
Positivismens litteraturhistoriker gick i regel
507
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
