Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Kristendom och litteraturhistoria. Av Sven Stolpe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sven Stolpe
ligt kvicka och brutala utfall mot
»äfflingarnas, det vill säga gudsförnekarna av modernt
snitt. Allt detta har man med skäl velat
sätta ett kristet frågetecken för. Var finns
den kristna inspirationen, var finns kärleken
i alla dessa hatangrepp och insinuationer?
För Martin Lamm är saken klar. Strindbergs
omvändelse är endast ett sken. Om han
omvändes, så omvändes han till vidskepelse.
Det finns enligt Lamm ingenting som tyder
på någon genomgripande moralisk förändring
i Strindbergs liv — han är densamme som
förut, endast mer magiskt inriktad. Lamm
kan med andra ord i Strindbergs religiösa
kamp egentligen inte urskilja någonting
annat än ett förvirrat experimenterande med
ockultism: »Man kan diskutera denna tros
religiösa värde; man kan också ifrågasätta
dess förmåga att etiskt omgestalta
Strindberg. »
John Landquist — den ende av våra
moderna litteraturpsykologer, som stannat inför
de djupaste personlighetsproblemen — gjorde
vid publicerandet av Lamms bok en högst
intressant invändning. Han hävdar, att Lamm
missförstått Strindberg och gått förbi det
väsentliga. Strindbergs »nya diktnings
poetiska värde är beviset för hans omvändelses
etiska innebörd. Den stora poesien väger
ojämförligt mer som handling och som
vittnesbörd om sinnelaget än gudsnådliga
manerer och en del välgörenhet. Poesiens gudinna
låter nämligen i motsats mot kyrkosamfund
och allmänna opinionen icke lura sig.» Det
är visserligen sant, att den religiösa
upplevelsen inte kunde kväva Strindbergs böjelse
för felfinneri och hans förföljelsesjuka. Men
för det första är det inte religionens första
plikt att säga älskvärdheter till människorna.
Och vidare finns det en hemlig förbindelse
mellan Strindbergs — ursprungligen
sekte-ristiskt skolade — religiositet med dess hårda
moralism och det vassa, satiriska draget i
hans naturalism. Man bör slutligen också ge
akt på Strindbergs strävan att bli fri från
denna svartsyn, från sin karaktärs brister.
Landquist säger mycket fint:
Denna längtan var en av de djupaste anledningarna
till hans längtan till frid och försoning från denna
värld. Det var en längtan till befrielse från detta jag.
•Ave crux, spes unica.» Innanför hans oförnuft satt
ett högre förnuft, som ledde hans levnad. Och med
alla sina brister, som äro tillgängliga för ironi, har
denna Strindbergs frihetslängtan en vidd, som är av
värde för människor. Det är den som skapat
Drömspelet.
Om Strindbergs religiositet skulle ha
inskränkt sig till de sidor, som Martin Lamm
bygger sin analys på, skulle den ingenting
ha att skaffa i denna framställning. Men
saken är den, att allt detta är utanverk och
slagg. Kärnan i Strindbergs kristna
upplevelse är en helt annan, och denna kärna
gör honom till en av de stora kristna
gestalterna i modern svensk kultur. Den samtida
kritiken såg ingenting av detta. Den
samtida kristna allmänheten vägrade över huvud
att läsa Strindberg. Men långt före alla
andra uppmärksammade en märkligt
klarsynt man, då ännu professor i Uppsala,
detta drag — Nathan Söderblom.
Fortfarande äger Strindbergsforskningen ingen mer
djupträngande studie än den, som
Söderblom skrev i två avsnitt — »Strindberg och
makterna» år 1909 och »Skuld och försoning»
år 1912.
Söderblom pekar på att Strindbergs
djupaste kristna upplevelse ingenting har att
göra med hans utfall mot äfflingar eller hans
spökhistorier. Men, säger han:
Nämn i litteraturen ett andra drama med en så
fruktansvärd innerlighetens tragedi som »Till
Damaskus»!1 Nämn en andre dramatiker, som så
befunnit sig i den egentligt kristna situationen: skuld
och förlåtelse! Vi föras in i skuldkänslans och ångestens
helvete. Det är inte »den ljuvliga ruelsen», »de sköna
samvetskvalen, den förlösande känslan av skuld och
ånger», utan »det finns ögonblick, då jag känner mig
bära inom mig all världens synd och sorg och smuts
och skam; det gives stunder, då jag tror, att själva
den dåliga handlingen, att brottet självt, är ett ådömt
straff». »A ena sidan samvetskval, å den andra
fruktan; och de två kvarnstenarna började mala mig
sönder och samman.» Har någon auktor visat
världen självbeskådandets och självförtärandets helvete,
så är det denne. Därav den obeskrivliga glansen i de
strålar av himmelskt ljus, som stilla hitta ditin.
Detta är Strindbergsanalys i verkligt stor
stil!. Här kommer vi Strindbergs kristna
upplevelse tätt in på livet. I fortsättningen
tvekar Söderblom inte att ifråga om
»självbiktens stränga sanning» sätta Strindberg före
Kierkegaard:
Strindberg har aldrig såsom de finare eller de
bohemiska dekadenterna använt religionen som en
gammalny tjusning. Religionen var för honom icke
en retelse för känslan. Förunderligt, hur föga han
sysslat med det estetiska i religionen. Han sökte icke
stämning eller rökelse. Han föll ej trött i en ljuvlig
hugnads famn. Utan Strindberg brottades med de
1 Med innerlighet — ordet är övertaget från
Kierkegaard — menar Söderblom här som alltid ingalunda
en viss art av sentimentalitet utan själva den genuint
evangeliska gudsupplevelsen.
510
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
