Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Kristendom och litteraturhistoria. Av Sven Stolpe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kristendom och litteraturhistoria
enkla, svåra verkliglieterna. Problemställningen var
för honom skuld och försoning. Han sökte själens
nödtorft, inga utsökta rätter. Hans religiösa åstundan
inriktades icke på vad som är vackert, utan på vad
som frälsar.
Söderblom besökte Strindbergs hem och
har berättat för oss om hans sista lektyr.
Där fanns Magnus Fredrik Roos’ »Huslig
andaktsbok», en av lutherska kyrkans
klassiska uppbyggelseböcker, flitigt läst och med
många understrykningar. Ser man efter, vad
Strindberg strukit för, finner man t. ex.
Jo-hannesordet: »Om vårt hjärta fördömer oss,
så är Gud större än vårt hjärta och vet
allting.» Detta bibelord läste också
Söderblom vid jordfästningen. Svenska psalmboken
läste Strindberg ständigt i; en av hans
närmaste, stadsnotarien Nils Andersson från
Lund, fick läsa psalmer för honom på
dödsbädden. En vecka före döden bad han att
få höra psalm 471, och han bekräftade
särskilt, att han fann stroferna 5 och 6
väsentliga.
Om Strindberg kan med Söderblom
sammanfattningsvis sägas, att »icke någon annan
haft större förutsättningar och mod att visa
världen den upprörande men aldrig
förföriska, den genom sin uppriktighet ändå
kanske hjälpande synen av en i världen rätt
vilsen människosjäl under makternas grepp».
Det finns inga dramer, där »samvetslivet och
det kristligt mänskliga mer fasaväckande och
mer överjordiskt kommer till uttryck».
Är icke detta en kristen gärning?
Kan vi inte efter dessa Söderbloms
utredningar bättre fatta, att Strindbergs
Infernokris bör betraktas som patologisk, medan
själva den sunda kärnan i hans upplevelse är
hans levande syndamedvetande, hans
oerhörda skuldkänsla, som kom honom att vid
sidan av Dostojevski bättre än någon annan
författare i litteraturhistorien gestalta den
typiskt kristna situationen: människosjälen i
ångest över egen brist, trevande efter en
högre makts skydd och hjälp. I denna mening
blir Strindberg väl icke en Guds profet,
som han stundom själv inbillade sig, men
ändå ett av dessa snillen, som i sin väldiga
gärning och sin tragiska tillvaro visar oss,
vad Montaigne kallade »la condition
hu-maine», människans grundvillkor, och som
därigenom för oss avslöjar den gudomliga
maktens nödvändighet och verklighet.
5-
Den store engelske kristne Oswald
Cham-bers, vars bok »Allt för honom» är en av
världslitteraturens värdefullaste
uppbyggelseböcker, en sannskyldig kristen guldgruva,
drömde under sin ungdom om att finna
formeln för en försoning mellan konst och
kristen tro. Hans kallelse blev en annan än
konstnärens. Men han hann i alla fall i en
anteckning formulera ett program för en
kristen litteratur, som jag till avslutning vill
citera. Chambers hade råkat läsa en roman
av Balzac. Han skrev:
Självrealisering eller självutplåning tycks vara
det högsta dessa stora romanförfattare kan nå fram
till. Den evangeliska vägen — realiserandet av ett
annat jag i kärlek, nämligen Guds jag —• är ännu
någonting fullkomligt ouppdagat.
Den kristna diktens program — på vilket
i detta nu så många diktare och författare
redligen arbetar —- kan knappast formuleras
bättre. Vi behöver diktare, som uppfattar
sin kallelse på Söderbloms sätt: de är icke i
första rummet satta att realisera sig själva
eller att bara skildra människosjälens
nederlag i en grym värld — vilket senare har
varit den stora europeiska romanens
centraltema —, utan de är satta att i Guds tjänst
vara hans »skapelses tolkar», att medverka i
hans skapelse, att realisera hans plan med
mänskligheten. Denna uppgift är så oerhört
svår, så krävande och så specifik, att man
bör tänka sig noga för, innan man kommer
med beskäftiga råd — detta särskilt därför
att i diktarens uppgift ofta synes ligga ett
tvång till självförbränning för uppgiftens
skull, som i och för sig inte är lätt att
moraliskt legitimera. Vi behöver komma
tillbaka till Geijers och Söderbloms syn på de
stora diktarna, vi måste lära oss på nytt att
känna igen Guds andes verk i våra geniers
skapelser. Däri ligger redan programmet för
en ny tolkning av hela vår litteratur.
511
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
