Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - José-Maria de Heredia. Minnesord till 100-årsdagen den 22 november 1942. Av Gösta Montelin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gösta Montelin
spanskan. Efter faderns död sändes
josé-Maria också till Frankrike för att där
fullborda sin uppfostran. Med heder genomgick
han ett par strängt katolska skolor, varunder
han stod under en faderlig väns, Nicolas
Fauvelles, beskydd. Man har från dessa skolår
i behåll en korrespondens mellan mor och
son. Hennes brev röja en fint bildad dam,
»avec une parfaite harmonie de la raison et
de 1’imagination». Det poetiska arvet var
jämväl — så som så ofta ■— mödernearv. Efter
vunnen mogenhet som »bachelier» återvände
José-Maria år 1858 till Cuba, varmt mottagen
av den ömma modern. Under vistelsen i
hemorten väcktes hans poetiska inspiration. Nu
fördjupade han sig i spansk litteratur, som
han hittills försummat, men mera än de
spanska betydde för honom de franska diktare,
Chateaubriand, Lamartine och Victor Hugo,
som han nu först stiftade bekantskap med.
Den sistnämndes La Légende des siècles
utgjorde särskilt hans förtjusning: den har
även satt märke i hans diktning. Från år
1860 härrör hans första sonett, det diktslag,
som skulle skapa hans berömmelse.
När Heredia 1861 begav sig tillbaka till
Frankrike, skedde det i moderns sällskap.
Ur ett ekonomiskt skeppsbrott, som övergått
familjen, hade hon lyckats rädda några
spillror av släktförmögenheten. Mor och son ägde
sedan ett gemensamt hem, även sedan han
år 1867 gift sig, med en m:lle Louise
Des-paigne, av gammal fransk kreolsläkt, bosatt
på Cuba. Deras gästfria hem blev snart en
mötesplats för det vittra Paris. Där möttes
bl. a. den gamle diktarveteranen Leconte
de Lisle, yngre skriftställare som Sully
Prudhomme, François Coppée, Paul Bourget,
Anatole France m. fl.
Efter några års juridiska studier vann
Heredia inträde i École nationale des Chartes,
som avsåg att utbilda bibliotekarier och
arkivtjänstemän. Från slutet av 1860-talet
började Heredia bliva känd som skald. Han
medarbetade i en mängd tidskrifter och
offentliggjorde en del sonetter, vilka väckte
uppseende för sin pregnanta stil. Medlem
av det »cenacle», som samlade sig kring
Leconte de Lisle, gav han märkliga bidrag
till den ryktbara samlingen Le Parnasse
contemporain, som började utgivas av
förläggaren Alphonse Lemerre från år 1867.
Denna grupp av unga diktare kring mästaren
Leconte de Lisle utgjorde stamtruppen i
den s. k. parnassiska kretsen. Dit hörde även
de redan kända skalder, som fullgjort sina
»fänriksår» under den franska romantikens
sista fälttåg, exempelvis Gautier och
Théodore de Banville. En och annan av de yngre
bröt sig med tiden ur kretsen, så Paul Verlaine
och Mallarmé. Parnassen, som reste krav på
objektivitet i diktningen, innebar en
reaktion mot romantikens alltför långt drivna
känslofrosseri och subjektivism. Men denna
riktning ägde knappast något samlande
program utan var en fri sammanslutning av
sins emellan olikartade
skaldeindividualite-ter. Det kan förtjäna påpekas, att de yngre
diktarna ej delade Leconte de Lisles kända
ringaktning för Victor Hugos färgprunkande
diktion. När t. ex. Hugos »Hernani» år 1867
ännu en gång spelades på Théåtre français,
hyllades den gamle romantikern, i sin exil
på Guernsey, av Parnassens unga skalder.
Djupt rörd svarade diktarfursten, slösande
med idel antitetiska artigheter: »Je suis le
passé: vous ëtes 1’avenir, Je ne suis qu’une
feuille: vous ëtes la forèt. Je ne suis qu’une
chandelle: vous ëtes les rayons du soleil.»
Till Leconte de Lisle såg Heredia alltid
upp som till den utkorade mästaren. Han var
pionjären, som banat väg för de unga
»parnas-sisterna». Men lärjungen gick i mycket sin egen
bana och utbildade sin egen stil. Leconte de
Lisles diktning med sin stränga
vetenskaplighet, sin breda freskomålning var ej Heredias
ideal. Sina övervägande religionshistoriska
motiv hämtade den pessimistiske fritänkaren
Leconte de Lisle från alla världens hörn,
från de indiska Vedasångerna, polynesiska
sägner, fornisländska sagor, om än de
grekiska gudamyterna lågo hans hjärta närmast.
Läser man hans stora diktsamlingar, Poèmes
antiques et Poèmes barbares, tycker man sig
vandra omkring i ett etnografiskt museum.
Det faller ett bländande solljus över scener
och figurer, men belysningen är kall och klar.
Figurerna komma oss ej mänskligt nära — de
verka som föremål i vetenskapligt ordnade
utställningsmontrer.
Heredias diktning äger mindre mått och
omfång. Han begränsade sig till Grekland
och Rom, gjorde strövtåg in på österländskt
område, ända till Japan, men upptog även
motiv från den av Leconte de Lisle
försmådda medeltiden och renässansen. I en
särskild cykel, La nature et le rëve, vände
han sig till naturskildring, särskilt med
bretagneska motiv, i en nära nog subjektiv stil,
påminnande om en Gautiers. Ett gemensamt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
