- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtioförsta årgången. 1942 /
516

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - José-Maria de Heredia. Minnesord till 100-årsdagen den 22 november 1942. Av Gösta Montelin

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Gösta Montelin

spets. Hans kräsna konstnärsvilja förmådde
till sist tränga samman en världshistorisk
situation i fjorton rader, såsom det har skett
i mästerstycken som Soir de bataille och
Antoine et Cléopåtre. Men ej nog härmed.
Heredias djärvaste, samtidigt lyckligaste
grepp, som har förnyat hela genren, var hans
underbara konst att i de sista terzinraderna
öppna liksom ett perspektiv utåt, varigenom
han gav fritt spelrum åt fantasien. Så t. ex.
i sonetterna Fuite de Centaures och den
nämnda Antoine et Cléopåtre.

Vad Heredia först och främst i sin
sonettdiktning eftersträvat, är skönhet. Som
vägkost på färden från Cuba 1861 fick han av en
faderlig vän följande ord: »N’aimez que la
beauté! Ne servez qu’elle! Elie vous mènera
tout droit à ce qui est pur, à ce qui est bon,
à ce qui est haut, à ce qui est généreux, brave,
noble, héroique ou difficile; elie mène
jusqu’å Dieu! Il n’y a de durée, de vie,
de bonheur que dans la beauté!»

Skalden Heredia har lagt orden på minnet:
han blev en skönhetens tolk som få i
diktningen. Med alla sinnen har han indruckit
skönheten: främst är väl hans dikt visuell,
men även för rytmen visar han största
känslighet, och han återger ljudeffekter med fin
nyansering. Han har förkärlek för en stark
färgskala: purpurn älskar han, vare sig den
färgar en imperators mantel eller skimrar
mot en skön kvinnokropp. Färgglädjen,
liksom den heroiska gesten, har han gemensamt
med Victor Hugo. Men någon imitation
föreligger knappast; han har nedärvt dem med
sitt spanska blod. Själv liknade skalden i
mogen ålder, har en beundrare sagt, »en spansk
grand, målad av Velasquez».

Frånvaron av all epigrammatisk udd, som
länge ansetts höra till sonettens struktur,
— så ännu hos Snoilsky — är ett
karakteristiskt drag i Heredias sonetter. Han ersatte

den med slutradens visionära perspektiv.
Enligt Anatole Frances utsago var just detta
den innersta orsaken till framgången med
Les Trophées. Hänfört utropade man: »Tant
de rève parmi tant de précision!»

Heredia har fått talrika efterföljare i alla
europeiska länder. Ingen har nått upp till
mästarens nivå. Relativt självständiga
diktare, som utgått från honom, äro hans måg
Henri de Régnier och Albert Samain. I
Tyskland har han haft inflytande på diktare av
sådan rang som Hugo von Hofmannsthal,
Stefan George och Rainer Maria Rilke. Av
yngre svenska sonettdiktare har väl ingen
kommit Heredias stil så nära som Carl
Snoilsky. Visserligen har en noggrannare
analys av dennes sonetter från 1871 visat, hur
mycket förtegen känsla, som dolde sig bakom
skenbar objektivitet enligt Noli me
tangereprogrammet. Det är i själva
sonettkonstruk-tionen, balansen mellan quadernarierna och
terzinerna, som Snoilskys sonettform företer
avgjord likhet med Heredias.

Som all poetisk form, har naturligtvis även
sonetten sin begränsning. För diktare av stark
lyrisk läggning eller okuvlig subjektivism
måste den alltid te sig som en bur, även om
dess fjorton gallerstänger förgyllas. Så för
Esaias Tegnér, som ju älskade varken
sonettformen eller överhuvud objektivitet i dikten.
Han beundrade Goethe, men han älskade
Schiller. Till angreppsvapen mot sonetten
skulle man kunna använda Tegnérs ord i
dedikationen av Kronbruden till Franzén:

Skald ser jag överallt, fast mänska ingenstädes.

Men för en vidsyntare uppfattning är
sonettformen en konstnärligt högtstående form,
»en amfora», vari skalder alltifrån Petrarca
gjutit sitt ädlaste vin till glädje och hugnad
för alla, som älska den sköna formens adel.
I främsta ledet av dessa sonettkonstens
mästare står José-Maria de Heredia.

516

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:08:42 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1942/0568.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free