Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Svensk skönlitteratur i Finland. Av Erik Ekelund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Erik Ekelund
Slutligen är det skäl att påminna om Liv
Tegengrens »Gräset sjunger», en diktsamling,
som visar att författarinnan sitter inne med
djupare resurser än debutboken »Mosaik»,
som utkom för ett antal år sedan, kunde låta
en ana. Genom »Gräset sjunger» debuterar
på nytt en skaldinna, vars lyrik avspeglar
ett poetiskt temperament och en personlig
världsåskådning. Den lilla boken ger löften
för framtiden.
Nära lyriken står Emil Zilliacus’
översättning av Sophokles’ »Konung Oidipus». Det
stora mästerverket har i Zilliacus funnit en
kongenial tolkare; versen har en originaldikts
skönhet. Sophokles-tolkningen ansluter sig på
ett värdigt sätt till de översättningar av
Aischylos’ tragedier, som Zilliacus förut har
verkställt.
Prosan har varit ännu svagare företrädd
än lyriken. De prosaarbeten som förtjänar
att komma i åtanke är Hjalmar Dahls
»Herrarna till Kaukola», Margit von
Wille-brand-Hollmérus’ »Hedvig och Desirée», Erie
von Schantz’ »Aranda och Edgar», Anna
Bondestams »Bergtagen» och Sally Salminens
»På lös sand».
Hjalmar Dahl har hämtat motivet för sin
roman »Herrarna till Kaukola» från Karelska
näset, en omgivning, som författaren är
förtrogen med sedan barndomen och där han
också låtit handlingen i en del tidigare böcker
utspela sig. Dahl är en mycket skicklig
journalist; hans nya bok utmärker sig genom
samma livfulla miljöskildring, som
kännetecknat de arbeten Dahl förut utgivit. Som
gestaltskapande konstnär når Dahl dock inte
lika högt som i teckningen av bakgrunden
för romanens handling. Huvudpersonen
»Guddi» Ekehjelm träder visserligen ganska
levande fram för våra ögon, en goddagspilt,
vars väsen påverkats av den ryska miljö, i
vilken han framlevat en del av sin ungdom.
Boken handlar om hans äktenskap med den
unga helsingforsiskan Karin Anell. Hon
vantrivs i sitt äktenskap med det stora
bortskämda barnet »Guddi» och när Kaukola
gård får besök av »Guddis» bror Valodja,
en kejserlig rysk marinofficer, faller Karin
som en mogen frukt i hans armar. Karin
Anells och Valodja Ekehjelms figurer är
emellertid ganska klichéartade — skildringen
av deras kärleksförhållande har fått en
mycket romantisk tusch. Konflikten löses
genom Karins död. Snart måste »Guddi»
också lämna ifrån sig Kaukola, som mer och
mer förfallit under hans vanstyre.
Det verkar som om Dahl skulle ha tänkt
sig en fortsättning på boken. »Herrarna på
Kaukola» slutar helt abrupt med den unge
Henrik Kuhlebergs återkomst till
barndomssomrarnas Kaukola. Den disproportion, som
nu råder mellan den fylliga
miljöbeskrivningen och den knapphändiga
människoskildringen, kan ju under sådana
förhållanden betydligt utjämnas.
Ett ganska gott intryck får man också av
Margit von Willebrand-Hollmérus’ »Hedvig
och Desirée», en psykologisk analys av två
systrar mot bakgrunden av livet i Helsingfors
och på en finländsk herrgård i mitten av
1800-talet. Desirées väsen är mjukt, ljust
och fogligt; hennes konträra motsats är
Hedvig, vars inbundna och trotsiga läggning
predestinerar henne till många yttre och inre
konflikter. Hon är andligen en smula släkt
med sin olyckliga namne i Sigfrid Siwertz’
mästerverk »Selambs».
Boken skildrar särskilt de båda systrarnas
reaktioner då fadern efter deras mors död
gifter om sig och de begåvas med ett par små
styvbröder. Desirée växer alltmera in i livet,
som fortgår över igenmyllade gravar. Man
ser henne slutligen omgiven av blommor
och lekande barn. Men Hedvig kan inte
övervinna sin bitterhet: hon är bunden vid minnet
av sin mor, hon lever endast i det skugglika
förgångna.
Isynnerhet som historisk tidsskildring har
Margit von Willebrand-Hollmérus’ bok många
förtjänster. Den fångar en gången tids
patri-arkaliska anda och snävt begränsade
uppfattning av en ung kvinnas uppfostran och
roll i livet. Det lösgör sig från dess sidor en
doft av bakning och brygd, av lavendel och
nystruket linne. Där bryter sig mot varandra
de olika politiska opinioner, som gjorde sig
gällande i Finland under orientaliska kriget
och i början av 1860-talet, vid tiden för
lantdagens sammankallande.
Genom »Hedvig och Desirée» har Margit
von Willebrand-Hollmérus ådagalagt att hon
är en litterär kraft att räkna med.
Erik von Schantz’ »Aranda och Edgar»
skildrar ett olyckligt äktenskap mot
bakgrunden av den hektiska mellankrigsperioden
1940—1941. Schantz har sin egen miljö:
Helsingfors undre värld. Han återger
verkligheten genom en abrupt telegramlik stil,
som fångar stämningen över den groteska
520
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
