Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Ett sekel i två års litteraturhistoria. Av Lennart Josephson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ett sekel i två års litteraturhistoria
metrikens område. Själv framhöll han att
hans vers var noggrant regelbunden, men
genom att välja och rata metriska regler
kunde han spränga några av de fjättrar som
bundit versen. Man har ett intryck av att
det endast var hänsyn till publik och kritik
som hindrade honom från att skapa den fria
vers som inte förrän i vår tid blivit fullt
erkänd.
I ett avseende är han uppenbart en
föregångare till en nutida diktargeneration: han
söker på ett helt annat och mera planmässigt
sätt än nittiotalets verskonstnärer närma
lyriken till musiken. Detta inte bara i formen
utan också i kompositionen, där han
medvetet anslöt till Beethovensonaten.
Ollén har kunnat följa Strindbergs
stilsträvanden från Sömngångarnätter och framåt.
Han har samtid’gt ur den tidigare,
mång-gestaltade och svåröverskådliga litteraturen
fått fram det väsentliga om människan
Strindberg och om diktarens sätt att arbeta. Utan
djupsinne men med en sund och oförvillad
psykologisk blick och en fin inlevelse i
diktverken har han trätt in i diktarens verkstad,
han har verkligen fått vara vittne till hur
ett konstverk skapas. Man kan säga att
Strindberg själv öppnat dörren för forskarna
och underlättat förståelsen av hans ofta
svårbegripliga och osammanhängande lyrik.
I breven, som nu blivit tillgängliga, talade
han gärna om sina litterära planer. Vi kan
också se hur han gång på gång i olika
diktformer återvänder till samma minnen både
från närliggande eller längesedan förgångna
händelser. Samma uppslag har utmynnat i
en mängd utkast eller färdiga verk, skrivna
under vitt skilda tider. Ollén har in i minsta
detalj kunnat följa formens och motivets
utveckling från de första uppslagen fram
till diktens slutgiltiga version.
Ingen svensk författare har så som
Strindberg kunnat fånga litteraturhistorikernas
intresse. Endast ett halvår innan Ollén
disputerade hade vår främste Strindbergsforskare,
Martin Lamm, givit ut första delen av sin
omfattande monografi. Ollén har inte känt
sig bunden av sina föregångare. Vi har
överhuvud taget mycket få exempel på hans
metod, att låta en ingående stilistisk
undersökning utgöra förutsättningen för det vidare
arbetet. Man får hoppas att han inte kommer
att sakna efterföljare inom vår
litteraturforskning.
De författare som vid mycket unga år
framträdde omkring 1900 och som under ett
par decennier kom att behärska vår litteratur
blev genast livligt uppmärksammade av
pressen. Vill man lära känna deras tidiga
produktion och dess betydelse har man därför mer
än vanligt hjälp av recensionerna, som voro
berömmande eller klandrande men sällan
likgiltiga.
I sin avhandling om Hjalmar Bergmans
ungdomsdiktning har Erik Linder både i
fråga om värderingar och i de komparativa
undersökningarna kunnat hänvisa till den
tidens litteraturanmälare (de flesta av dem
återfinnas f. ö. fortfarande i spalterna).
Tidigare översikter av Hjalmar Bergmans
diktning är både få och kortfattade, den viktigaste
är Linders egen två år gamla »profilteckning».
Trots all uppmärksamhet som mött denna,
den mest bisarra av det unga 1900-talets
författarpersonligheter, är alltså Linders
omfattande avhandling ett pionjärarbete. Den
kommer säkerligen också i framtiden att
utgöra den bästa grunden för analyser av
Hjalmar Bergmans ungdomsdiktning.
Som utgångspunkter för sina
undersökningar har författaren klargörande och delvis
självständiga översikter över den litterära
situationen omkring sekelskiftet 1900 och
tio år senare. Han tar sedan upp vart och ett
av Bergmans mera betydelsefulla verk till en
ingående analys och skildrar parallellt
härmed hans liv och hans personlighets
utveckling. Samtidigt med analysen gör Linder
en väl avvägd värdering och förbigår med
god urskiljning de många obetydliga noveller
som Hjalmar Bergman av ekonomiska skäl
strödde omkring sig i olika tidskrifter.
Med rätta ägnas ett utförligt kapitel åt
Hans nåds testamente som betecknas som
en milstolpe i diktarens produktion. Boken
är »den första utåtriktade och livliga
romanen», »motivet förbindes med ett starkt
utnyttjande av barndomsminnen» och »den är
den första med bergslagsmotiv». Kanske
kunde man med mera rätt säga att
handlingen tilldrar sig i Sverige, att det är svensk
miljö och svenska typer som Bergman velat
återge, men utan Svedenhielms idealisering.
Det är ett tredje drag i romanen som
Linder starkt poängterar: »Den här en
humoristisk stil och brukar en delvis uppsluppen
komik.» Faktum är, att man vid läsningen
kan bli påmind om en mycket bisarr humorist
av en något äldre generation, Falstaff Fakir.
527
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
