Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Rembrandts självporträtt. Av Erik Blomberg. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Rembrandts självporträtt
Etsning. 1645.
dröm och förhoppningar. Rembrandt är
ännu mannen som förmår fängsla och inge
kärlek, han lever vid sidan av en ung
kvinna, som är honom hängiven och
skänker honom sin tillit. För Hendrickjes
skull och för sonen, Titus, måste
svårigheterna övervinnas, den yttre ställningen
upprätthållas. 50-talet är också ett rikare
och expansivare decennium för målaren
än det föregående, då den andliga
ensamheten tycks ha vållat några år av
ödesdiger förlamning. Han ser ut att vara
på väg att återvinna sin position, men
han har allt för många lik i lasten, de
många skuldförbindelserna snärja honom
allt hårdare, tills bankrutten slutligen är
ett ofrånkomligt faktum och han måste
lämna ifrån sig de skatter av skönhet han
samlat, hela den värld, där han var ensam
härskare.
Och 1657, konkursåret, då han åter
målat sig själv ser han på oss med gränslös
bitterhet, med ett drag av den gamla
misstron och oförsonliga hårdheten kring
munnen. Detta var alltså tacken för allt han
givit, lönen för ett
liv i oavbruten möda.
I ett annat
självporträtt från samma tid,
det i Wien, ser det
ut som han skulle
förlora
behärskningen och brista ut i
gråt. ögonen är stora,
nakna, fyllda av en
gränslös förtvivlan,
allt i detta ansikte
gråter utom ögonen,
som spegla en stum
outhärdlig sorg. En
mask har dragits
undan, konstnären som
sett sig själv på
avstånd, med sin skarpa
kisande blick, har
stigit åt sidan och
35—Ord och Bild, $i:a årg.
för ett ögonblick låtit oss se den lidande
människan bakom det forskande lugnet.
I en sällsam kontrast till denna gripande
självbekännelse, står
det stora
självporträttet, som från
England kommit till
samling Frick i New
York. Det är ännu
en gång Rembrandt
som furste och det
furstligaste han
någonsin målat. Han
sitter som på en tron,
med en stav i handen
som spira, en brun
mantel över de breda
skuldrorna och ett
rött sidenskärp virat
kring livet som
kontrast till den lysande
gula dräkten,
praktfull endast genom
sin kostbara färg,
Teckning. 1663.
Wien, Albertina.
545
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
