Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Rembrandts självporträtt. Av Erik Blomberg. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Rembrandts självporträtt
både leda och självömkan verkar nästan
pinsamt i sin ohöljda uppriktighet.
Rembrandt porträtterar åter landets stormän,
både amiraler och borgmästare, och i De
staalmesters, klädesvävarskråets styrelse
1662, har han gett den klart igenkännliga
bild av det solida borgerskapets makthavare,
som Nattvakten borde ha varit. Men själv
räknar han sig inte längre bland dem. Han
är den livegne, som målar för det dagliga
brödet och ändå inte lyckas befria sig
från sina skulder. På dessa porträtt från
60-talet verkar det som om han ständigt
frös och förgäves försökte värma sina
händer. Han är åter tiggaren, och nu är
det ’ in egen del han måste be om
barml. • het och allmosor. Så har han
i börja.! av 60-talet tecknat den blinde
Belisarus vid vägkanten sträckande fram
sin allmoseskål och med egen hand skrivit
ovanför den gamle tiggaren: »erbarmt u
over — den armen bellisaro — die nochtans
wel was in groot — aensien door syn —
manhaftige dåden — en door de jaloesy
— is verblindt.»
I komposition och utförande har denna
teckning stor likhet med en annan från
samma tid i Nationalmuseum i Stockholm:
Homeros dikterande sina verser, studie till
oljemålningen, 1663, i dr Bredius ägo.
Rembrandt har alltid intresserat sig för
den blinde åldringen — redan som yngling
tecknade och etsade han den blinde
fiolspelaren, vägledd av en hund på strövtåg
från dörr till dörr, och den blinde Tobias
vände han ständigt tillbaka till. Men i
hans ålderdomskonst få alla de gamla
något trevande över sina rörelser, som om
de befunne sig i ett ännu djupare mörker.
Mest gripande tolkas denna hjälplöshet i
Den förlorade sonen, där den gamle fadern
endast med de famlande händerna tycks
känna igen sin son (plansch i föregående
häfte). Denna blindhet är människans lott.
Hon inser den först, då hon förlorat sin
syn, som den arme Belisarus.
Homeros dikterande. Studie.
Stockholm, Nationalmuseum.
Så anar man då ett djupare samband
mellan dessa båda blinda åldringar från
forntidshävden: den romerske fältherren,
som efter stora bragder faller i onåd och
av avundsmän bringas till tiggarstaven, och
den grekiske diktarfursten, som
majestätiskt stödd på sin stav berättar om gudarnas
stränghet mot människornas hybris och
om all mänsklig storhets undergång. Ännu
en gång — den sista — har Rembrandt
iklätt sig de båda gestalter, som rymde hans
eget öde, tiggaren och fursten. Nyss har
han själv skapat en historietavla med den
uråldriga sagans och mytens homeriska
guldskimmer: Batavernas uppror under
Claudius Civilis, och sett den förkastad och
ersatt av en klåpares verk. Han är själv en
historieskrivare och diktare, en furste i
fantasiens värld och fastän tiggare kan han
ösa färgens guld och silver i strömmar
över duken. Han skall snart dö, men han
skall ändå överleva alla de fältherrar och
rikemän, som hans pensel gett liv.
Vad är den makt och höghet värd som
han eftersträvat? Han ville bli ädel och
förnäm, redan i sin ungdom ställde han i
hemlighet upp det antika idealet att
efterlikna. Och vad har han blivit? En gammal
lysten och fördrucken gubbe, ett skråpuks-
547
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
