Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Grönköpingsskalden Alfred Vestlund och hans kolleger på parnassen. Av Hans Ruin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Grönköpingsskalden Alfred Vestlund
Poeten beskriver härefter litet närmare
den storslagna utsikten — för att till sist
utbrista:
Men staffaget felas? Vänta —■
Vipan, bosatt i en tuva,
trippar mot dig, lyfter vänligt
på sin lilla fjäderhuva.
Eller en annan dikt »I vassen»:
När snipan in uti vassen glider,
jag mäktig känner mig sent omsider.
Jag skrider stolt som en liten konung
och känner försmak av maktens honung.
Mitt rykte böljar åt ömse kanter
och sländor flyga som adjutanter.
Då blir det trängsel och gny och trassel,
och runt omkring, vilket tisSel-tassél.
Mång hundra vasstråjn — det heter duga —
med tofs på lansarna, stå och buga.
Den gula näckros, som högt sin krona
plär bära, niger och ber mig skona.
Och änder vifta i långa rader,
och gäddor ställa till små kaskader,
Och mörtar hoppa, om än så lata —
och alla näckblad stå ytterst flata.
Till hållning, ton och bildval är detta
fulländad vestlundska.
Men jag bör inte föregripa
Grönköpingsskalden själv. Han har grundad anledning
att kräva en presentation.
Alfred Vestlund intar som bekant i det
civila livet i Grönköping en ganska
betydelsefull ställning vunnen redan före
hösten 1925 då Nils Hasselskog vidtog med
sitt medarbetarskap i Weckobladet och
därmed tog hand om det vidare
utformandet av signaturens inre och yttre konturer.
Vestlund är avdelningschef i stadens
Waru-och Modehus och sköter sin tjänst med
både iver och rutin. Men det oaktat unnar
han sig inte ens under sin fritid någon ro.
När han vid stängningstid lämnar
trico-tagerna bakom sig, skyndar han hem för
att vid sitt diktarbord utföra en rastlös
diktargärning — en ödmjuk man, som
efter välförrättat värv lägger sig att vila
på sin Sångmös arm och avvisar hårt alla
»röster», som fresta honom att emottaga
denna världens utmärkelser:
Nej, tyst, sirén ifrån den undre världen,
som efter slutad diktning stör min kväll!
Vik hädan och försvinn från huvudgärden
med vad du har att viska om Nobel!
Du vet min syn! För mig är större heder
att självmant stå tillbaka något år . . .
I morgon skriver jag och undanbeder
mig priset, som må delas, bäst det går.
Blott gå din väg, och låt mig nu få sova
å Sångmöns arm, en lyckligt nöjd poet,
som tackar Gud för ödmjukhetens gåva,
den största, som jag näst min harpa vet.
Som synes är skalden, all ödmjukhet till
trots, bärare av rätt betydande ambitioner
och pretentioner. Han är i alla avseenden
en äktfödd son av Grönköping, ty
nyckelordet till grönköpingsmentaliteten är en
gång för alla den bristande motsvarigheten
mellan anspråk och fakticitet, mellan vad
man är och vad man ger sig sken av att
vara. Inte ens med reputationen som
avdelningschef i Waruhuset är det så alldeles
helt — att döma av att chefen vid
speceri-och kortvaruavdelningen samtidigt utför
rakning och klippning i ett i övre våningen
upplåtet rum, där även skräddare
Johansson tar sina mått. I Grönköping nämnes
ingenting vid sitt rätta namn. En vanlig
landslåda blir ett varuhus och en fuskare
i rim och meter på lediga stunder en
självskriven nobelpristagare. Denna klyfta
mellan anspråk och verklighet är emellertid
långtifrån lokalt begränsad, så perspektiv
saknar grönköpingskomiken minst av allt:
till »Grönköping med omnejd» kan
sannerligen räknas inte bara Kungliga
huvudstaden och andra världsmetropoler utan
mycket, mycket annat.
Det intressanta är nu att
grönköpingsskalden gjort den bristande
överensstämmelsen till en i detalj genomförd »poetisk»
36—o^d och Bild, 51:0, årg.
561
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
