- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtioförsta årgången. 1942 /
562

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Grönköpingsskalden Alfred Vestlund och hans kolleger på parnassen. Av Hans Ruin

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Hans

Rui n

princip. Inte så att det hos honom bara
vore fråga om motsatsen mellan sken och
verklighet, utan så att allt hakar sig på
något vis hos honom, d. v. s. inte går klart:
formen täcker inte innehållet, bilderna passa
inte i sammanhanget, begreppen bryta sig
mot varandra, orden användas i fel
betydelse o. s. v. Komiken hos Alfred
Vest-lund bygger på oförenligheten av de delar,
av vilka hans dikter består, och framförallt
på oförenligheten av allmän stil och
speciell rums- och tidsmiljö. Det är ett slags
poetiskt clowneri vi här har att göra med.
Det kan vara mycket riktigt vad en clown
gör och tänker, men det är inte på sin
plats just i det sammanhang han står
inför. Clownen är den ständigt
malplacerade. Heter det om den verklige karlen
att han är den rätte mannen på rätt
plats i rätt tid, så gäller det om clownen
att han är den orätte mannen på orätt
plats vid orätt tid.

2.

Vestlund är t. ex. mästare i att ge ett
rätt så prosaiskt motiv en högromantisk
form — bl. a. genom att utföra det på
någon känd meter från den svenska
klassiska dikten. Så t. ex. när han sjunger:
Jag stod på stranden utav Rivieran
i maj, touristtrafikens högsaison.
Å lyxhotellen sprutade madeiran,
och outtröttligt ljöd roulettens sång.
Kring alla runda bord utefter kusten
sig trängde upper ten vid upper ten
— den ene hetsigt röd av vinningslusten,
den andre blek och mager av förlusten —
comtesser, lordmayorer, förgrundsmän . . .

Eller dikten »Prinsessan talar i radio»:
Sakta smyga spända kammarherrar
i gemakens mattor kring på tå,
hyssjande hr riksmarskalken spärrar
vestibylen, där man ej får gå.
Ljudlöst borggårdsvalvens militär
av hr kommendanten viskas »I gevär!»
Rassla ej, lakej!
Tissla, tassla ej!
Prinsessan talar i radio.

Den komiska effekt, som Nils
Hasselskog låter sin signatur uppnå med dessa
verstekniska fingerövningar, är inte bara
en rekyl av de välkända rytmerna eller
ett resultat av de lustiga poängerna i
bilder och uttryck, utan beror till stor del
på motsatsen mellan det moderna temat
och den högromantiska formen — en
motsats, som i »Prinsessan talar i radio»
inte dämpas ens av att motivet här är
mindre prosaiskt eftersom det är fråga om
furstekärlek: verklighetsunderlaget i
dikten är det tillfälle, då prinsessan Ingrid
tog farväl av sitt svenska folk innan hon reste
till Danmark som kronprins Fredriks gemål.

I själva verket kan man säga att mycken
gammal poesi väcker vårt löje på grund
av en liknande motsats. Hjärtat hos
läsaren är ungt och modernt även om man
läser gammal poesi. Jag tänker bl. a. på
det mottagande som Freses herdedikt fick
av mina studenter. Vårt hjärta har intet
gensvar på uttryck som »menlös lusta»
och »enighet» och »nöjet», i synnerhet när
enigheten ror omkring på lugna vikar och
nöjet som personifierat begrepp bor i låga
hyddor. Och ändå är Freses poesi här, liksom
sällan annorstädes, på något vis uppstyltad.
Så mycket värre därför när fråga är om
Creutz, som onekligen i vissa fall
förefaller oss att slå över. Med de stora låter
känslan en gång tog sig kunde hans »Ode
över ängslan», från vilken trådar torde gå
till Runebergs »Svartsjukans nätter» och
Johan Nyboms »Niagara», uppfattas som
någonting mycket poetiskt och
verkningsfullt, men i vår tid går det inte — vi le.
Därför kan man inte säga: det är komiskt,
utan endast: det verkar komiskt i dag.
Med den reservationen i beredskap kan
man gott skämta med den ordrika
vältaligheten hos Creutz:

Vad är du ängslan, som mig kväljer
Och alla kön och åldrar bryr ?

En dryck, den man med möda sväljer.
En skugga, den man fåfängt flyr.

562

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:08:42 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1942/0618.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free