Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Grönköpingsskalden Alfred Vestlund och hans kolleger på parnassen. Av Hans Ruin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hans Rui n
samma. Den gullbergska diktningens
hemlighet är en gång för alla konsten att trolla
högst alldagliga uttryck till stor poesi.
Och det som ursprungligen kanske mest
var ägnat att utmana löjet i »Den heliga
natten», motsatsen mellan den högstämda
diktrubriken och det skenbart icke lika
högstämda innehållet, har mist sin udd
sedan man lärt sig fatta det som är
nerven i Gullbergs bibliska poesi: den
avsikt-ligen markerade motsatsen mellan det
oerhörda som sker med människan, utan att
hon själv vet av det, och det tafatta och
banala hos de konkreta människorna.
Härom kan man inhämta mycket genom att
läsa Karl-Gustaf Hildebrands
utomordentliga Gullbergsanalys i »Bibeln i nutida
svensk lyrik». Sällsynt vackert formar sig
cykelns slut, där den äkta poesiens
förmåga att ge tyngd åt det tyngdlösa, färg
åt det färglösa inte hade kunnat på ett
verkningsfullare sätt stöda och
levandegöra den kristna trons paradox om undrets
närvaro i det torftiga och ringa:
Eländigt och förfallet,
av lera och av strå,
halvt utan tak är stallet,
som stjärnan lyser på.
Kring krubbans enkla låda
står glansen silverblond.
Vad natten lät oss skåda,
är över allt förstånd!
Man vågar kanske förmoda att det var
tonläget i dessa åtta korta rader Selma
Lagerlöf främst tänkte på när hon en gång
gav Hjalmar Gullberg en mycket
hedersam upprättelse för vad han i fråga om
»Den heliga natten» hade fått erfara av
oförståelse och irriterat skämt. Vid en
liten improviserad fest för henne på en
skånsk herrgård hade Gullberg — så
berättar han själv i sitt inträdestal i Svenska
akademien — blivit uppmanad att läsa
just denna dikt, men i sista minuten bad
man honom låta bli; man hade kommit
att tänka på att hedersgästen, som själv
behandlat ämnet och redan var gammal,
kanske inte gillade nymodigheter. Men det
första Selma Lagerlöf yttrade när Gullberg
blev presenterad för henne var: »Det skulle
va så roligt om Ni ville läsa Den heliga
natten, den tycker jag bäst om i Er bok,
för det är lika vackert som när min farmor
berättade det.»
3-
Men vi skola gå tillbaka till skalden och
avdelningschefen Alfred Vestlund. De
komiska segrar Nils Hasselskog låter honom
vinna grundar sig inte bara på motsatsen
mellan hög stil och banalt motiv eller
tvärtom, banal stil och högt motiv, utan i
främsta rummet på enskilda uttrycks
oförenlighet eller disharmoni.
I den tårskimrande dikten »Sångarens
avsked» lyder en strof:
När morgonvind går fram i bladen
och fågeln väcks av Febii puss.
drar sångarn bort från barndomsstaden,
då drar han bort med omnibus.
Här föreligger tvenne fall av bristande
samhörighet. »Febii puss» å ena sidan —
puss och solens och ljusets gud Foibos
Apollon gå inte ihop, skalden hade
åtminstone bort låta fågeln väckas av Febii
kyss, men det kunde han inte, ty han
behövde rimma på omnibus, vilket ytterligare
stegrar den komiska effekten. Liksom
ordet puss inte går ihop med Foibos
Apollon, så går det inte ihop med omnibus:
puss och omnibus tillhöra så olika
verklighetssfärer att de inte kunna
sammanföras. Det skall vara bastantare don än
en puss för att i rimställning väga upp en
hel omnibus. Strindberg griper inte för ro
skull till ordet stuss.
I själva verket vimlar det av detta slags
inkorrespondenser hos Vestlund. Han har
utan tvivel en rik bildfantasi:
Det står i vart människohjärta
en naken midsommarstång
och tigger —- säg hör du ? — med smärta
om grönska och blommors fång.
564
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
