Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Grönköpingsskalden Alfred Vestlund och hans kolleger på parnassen. Av Hans Ruin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Grönköpingsskalden Alfred Vestlund
flickan att sätta sig vid sidan av den unga
och blida studenten. Att en ren »fasa»
skulle bemäktiga sig henne ha vi svårt att
tro, i synnerhet som hon inte är skildrad
som någon förgätmigej typsflicka, som
blickar fromt in i himlen tills hon plötsligt
märker vart det bär. Aramintha skall ju
rent av vara »demoniskt» tjusande, vilket
ju — mänskligt att döma — borde
innebära ett ganska allvarligt hot från hennes
sida mot den unge studenten. Man har på
känn att han långt mer än hon borde ha
skäl att känna »fasa» när hon »kommer till
hans hjärta på roddarbänken». Den
komiska effekten beror också här på en
in-korrespondens. I detta fall mellan vad
Topelius ger sig sken av att vara och vad
vi tro oss veta att han var.
Ja, Alfred Vestlund har många kolleger
på parnassen! T. o. m. Runeberg kan tala
till honom på hans modersmål. Det är
inte utan att Grönköpingsskalden, som
varje natt avvisar strängt alla tankar på
denna världens upphöjelse och ryter ett
håll upp! åt den lede frestaren, som viskar
i hans öra något om Nobel, liknar
ank-mamman hos Runeberg, som flyr med
sina ungar:
Ej mot palatser, som skyarne nå,
bytte den irrande en av de små;
ej för guld, i råga bräddat,
ej om tusen slott hon såg,
övergåve hon sin våg,
och sitt bo, i vassen bäddat.
Liksom Topelius i sin dikt om björkarna
och alarna vid sjöstranden förknippar med
dem begrepp, som inte stå att förena med
dessa sköna och överlägsna skapelser i
naturen, begrepp alltså som kokett, toalett
o. s. v., så låter Runeberg ankmamman
ståndaktigt motstå frestelser, som för henne
inga frestelser äro: palatser, slott, guld i
råga bräddat etc.
Ofta äro diktarna på parnassen så lika
kollegan Vestlund att man av ett enskilt
diktfragment har svårt att avgöra vem
som är författaren — om man inte känner
till det på förhand, förstås.
Och ingen annan vet min gömda tuva
än vänskapen, min flicka och min druva.
Det kunde vara Alfred Vestlund, men
det råkar vara Runeberg, om vilken det
dock i sanningens intresse bör sägas att
han är jämförelsevis fri från vestlundska
tongångar. Vi läsa om »druvan», men ha
svårt att hålla på avstånd tanken att
skalden tydligen plägat medföra en flaska
till sin tuva i dalen, vilket i och för sig
inte varit omöjligt att poetiskt behandla,
men som omtalat i denna allvarliga och
förskönande stilart och såsom klimax på
en hel strof (första strofen i »Mina dagar»)
onekligen till en del bär skulden till den
icke avsedda effekten. Dessutom en annan
sak. Att flickan vet var tuvan befinner
sig är i sin ordning, likaså att »vänskapen»
har reda på det, men att »druvan» (n. b.
flaskan) skulle besitta den insikten ha vi
svårt att föreställa oss. I detta antagande
framträder ett arv från en tidigare litterär
tradition, som bjöd att man skulle
personifiera tingen och tilldela dem mänskliga
egenskaper.
På 1700-talet var särskilt en
personifikation i mytologiskt draperade former på
modet. Man talade om Aurora, som stiger
upp från Thitons bädd, om Martis vapen
och Dianæ kyska strålar och använde
flitigt personifierade abstrakta begrepp som
Musan, Mognadsguden, Amor och Psyche
o. s. v. — för att inte tala om de mänskliga
predikativa bestämningar man kunde
tilldela begreppen, såsom när Frese lät
»enigheten» ro omkring på lugna vikar! På sin
tid var det måhända ingenting att
anmärka häremot, men i vår tid verkar det
tom och förlegad grannlåt och emellanåt
rent orimligt. Man är så gott som alltid
hos i700-talsp0eterna på osäker mark —
Bellman är ett av de få undantagen —
man vet inte när de, bäst vårt hjärta
börjar röras, gripa till dessa traditionella
567
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
