Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Grönköpingsskalden Alfred Vestlund och hans kolleger på parnassen. Av Hans Ruin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hans
Rui n
personager och fördärva intrycket för oss.
Det är i själva verket blandningen mellan
allmänt mänskligt, för oss alla mänskligt,
och en därmed inte längre korresponder
rande mytologisk personifikation, som i så
mycken 1700-talspoesi och i synnerhet i
1800-talets nyromantiska diktning
inbjuder till munterhet. Vi erfara en stöt
ungefär som när Alfred Vestlund gör ett hopp
från en genre till en annan och sjunger:
Torka, din tår, torka din tår,
barnslighet vid dina år!
Kärlek som vår
grumlas ej får:
Du är Psyche, jag Amor.
5-
Vi hade ovan, på tal om Gullbergs cykel
»Den heliga natten», anledning framhålla
att den äkta poesien ofta visar sin styrka
genom att ge ett ringa motiv oväntad
tyngd och betydelse. Det har också Alfred
Vestlund insett och därför gett talrika
prov på en diktning, som inte lämnar
något övrigt att önska i fråga om
motivets ringhet och den poetiska avsiktens
allvar.
det ligger en kork och flyter
nere vid klappbryggan,
ligger och gungar i solskenet
och roterar för vinden,
så liten och oväsentlig
som blott en kork kan vara.
och dock — har även den sitt förflutna
bakom sig,
har den haft sitt livstycke
som vi alla . . .
om blott man rätt förstår
att slå sig ner på bryggkanten
och fixera den
eller, ännu bättre, lyckas peta upp den med
käppen,
och med den lilla i handen
låta den spela å fantasiens strängar.
Denna känsliga sång till korken, hållen
i modernistisk tonart (benämningen på
modernistisk dikt är i Grönköping
»funktionalistisk eller asfalterad musa», se in-
ledande »Studium» om Alfred Vestlund i
»Guldregn») har många fränder också bland
dikter av äldre datum. I Creutz’
»Sommar-kväde» ges det en strof, som inte bara till
sitt motiv utan till hela sin uppläggning
(det omständligt beskrivande och
uppräknande i naturåtergivandet, så typiskt för
1700-talsdikten) har vissa
beröringspunkter med det poetiska aktstycket från
Grönköping:
På denna häll en gosse ansar
och kastar ut en svekfull rev;
ett flyktigt flarn på vågen dansar,
där masken ned åt djupet drev;
knapt fänesläktet honom slukar,
förr’n korken under vattnet dukar;
förgäves fången stretat har.
Hans käft vid mordekroken hänger.
Man böljans Son till landet slänger,
där han i gräset sprattlar kvar.
Emellertid är det främst en annan dikt,
som Alfred Vestlunds poetiska närbild av
en kork på vattnet påminner om, nämligen
Topelius’ redan en gång anförda dikt
»Gåvor av höjden». Liksom Alfred Vestlund i
sitt diktarögas brännpunkt fångar in ett
ringa ting, en vanlig kork bara, som flyter
på vattnet, och tar den till sig och spelar
med den på fantasiens strängar, så blickar
den store Anden hos Topelius ner från
himmeln och finner en liten vissnad gren
på marken och talar till den:
Hur är du, lilla gren, så arm?
Jag vill dig lyfta till min barm,
och du skall bliva grön och varm.
Komiken ligger i båda fallen — om vi
bortse från den insmusslade och en smula
opassande dubbeltydigheten hos Vestlund
— i den alltför ömma omvårdnaden om
ett ringa ting. Topelius har fått lida
mycken smälek på grund av detta
preciöst feminina drag i sin diktning — det
är inte bara den bålde byråkraten, general
Casimir von Cothen, som av denna
anledning kunnat tycka att »Topelius kan vara
bra för barn och små fåglar». Men
samtidigt måste vi medge att här lurar en fara
568
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
