Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Grönköpingsskalden Alfred Vestlund och hans kolleger på parnassen. Av Hans Ruin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hans Rui n
mer, åtminstone enligt min mening, fram
när furorna mumla Runeberg. Här gapar
åter den inkorrespondens, varom det varit
så mycket taL Furorna kunna inte
artikulera — kort sagt.
7-
Det är i själva verket många lärdomar
Nils Hasselskog låter oss inhämta genom
sina metoder att travestera poesien.
Sålunda uppnår han ofta en stark komisk
verkan genom att använda sig av något
ord, som på sin tid var fullviktigt men nu
kommit ur bruk. Han använder sig t. ex.
gärna av förkortningen d i stället för pd.
Se, det snögar över taken,
å staketen och bredvid.
Eller:
Då jag i natt låg sänkt i dvala
mig väckte åskan å det mest brutala.
Av samma anledning utlöser ofta den
gamla poesien ett ofrivilligt löje. Topelius
t. ex. får pröva det när han talar om hur
Den store Andens öga såg
av höjden ned till parken.
Hade han sagt från höjden, så hade han
åtminstone i fråga om dessa två versrader
klarat sig någorlunda. Och Franzén har
råkat ut för missödet att se slutet av sin
dikt »Den gamle knekten» bli en parodi i
våra ögon genom ordet »dödde». Förut var
det ingenting att anmärka mot denna
verbform, som nu har en oavvisligt komisk
karaktär, lika litet som det ursprungligen
var något fel på attributet »sympathetisk»,
som nu skämmer en annan dikt av Franzén:
Den lille undrar stum,
och ser uppå sin mor och lockas till att gjuta
en sympathetisk tår.
När jag föredrog Creutz’ beskrivning av
hur pojken metar vid stranden var
munterheten bland mina studenter stor. Det
var ingenting att undra på. »Fiskens käft»,
säger han, hänger vid »mordekroken». Vi
tala inte om fiskens käft, inte heller om
mordekroken, inte om »böljans Son» eller
»fänesläktet» och tycka bara att det är
komiskt när det heter att böljans son »i
gräset sprattlar kvar».
Om allt detta behöva vi emellertid inte
utbreda oss dess längre — temat har
ypperligt behandlats av Esaias Tegnér d. y.
i hans för snart sextio år sedan hållna
inträdestal i Svenska akademien, »Poesiens
språk». Orden äro stadda i en oavbruten
förändring med avseende på sina
betydelser och valörer — det är synd med de
gamla poeterna, som i sina dikter ha
orden fastlåsta vid en betydelse som inte
längre gäller för oss. Följaktligen skratta
vi, liksom vi inte mer kunna känna någon
särskild entusiasm för de på sin tid säkert
mycket åtråvärda varelser, som hette
Hilma, Selma, Fanny, Emma o. s. v. Inte ens
Stagnelius får oss riktigt varma för
Amanda, trots att han lämnar mycket
övertygande bevis på hennes förtrollande
egenskaper:
I blomman, i solen
Amanda jag ser;
kring jorden, kring polen
hon strålar, hon ler.
I rosornas anda,
i vårvindens pust,
i druvornas must
jag känner Amanda.
8.
Våra sidoblickar eller riktigare
uppåtblickar mot parnassen, som ursprungligen
gällde enskilda poeters brister och
otillräcklighet, ha efterhand kommit att beröra
vissa vanskligheter, som en gång för alla
vidlåda poesien. Härom vore mycket att
tillägga. Poesiens grannskap till löjet är
ofta oroväckande även när vi ha att göra
med äkta poesi, ja, man kan i viss mån
säga att det är poesiens tragik att den så
ofta dukar under för sin huvudfiende
komiken, som den nästan när vid sin egen
barm. Det är inte bara det poetiska
bildtänkandet, som ofta visat sig ägnat att
226
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
