- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtioförsta årgången. 1942 /
571

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Grönköpingsskalden Alfred Vestlund och hans kolleger på parnassen. Av Hans Ruin

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Grönköpingsskalden Alfred Vestlund

väcka munterhet — av mycket enkla skäl
för övrigt: såsom vi redan hade anledning
att framhålla får en bild aldrig tas efter
bokstaven, den måste alltid i viss mån
stöta för huvudet samtidigt som den
träffar, vilket naturligtvis innebär att denna
stöt- och träffverkan hos olika individer
kan utfalla högst olika och därmed
föranleda mycket växlande reaktioner. Poesiens
ordflätningar kring ofta bagatellartade
motiv och dess hemfallenhet åt drömlogikens
paradoxer (såsom hos Edith Södergran)
föranleda lätt löje hos livets gemene män
och skaran av andelösa rationalister. Och
framför allt: själva den poetiska hållningen
som sådan utmanar lätt löjet genom sin
»opraktiskhet» — poeten tar inte hänsyn
till det som livet i varje stund kräver av
oss, nämligen att beakta tingen i deras
förhållande till våra behov, och synes
därmed ha fallit offer för en tankspriddhet,
som skrattet är till för att rätta på. Därför
är det långtifrån alltid en ofrivillig malör,
som vissa skalder råkat ut för när de
ådragit sig löje, utan något, vartill fröet
ligger i poesien som sådan och som gör
dess läge så utomordentligt vanskligt,
särskilt i vår tid med dess självmedvetet
leende, sakligt nyktra och
»framtidseröv-rande» släkte.

Och ändå kan poesien visa sin makt
genom att medvetet gå komiken långa
vägar till mötes utan att för den skull
själv gå förlorad.

Det ges en skald, som mer än någon
annan kommer i ens tankar när man
sysslar med Alfred Vestlund — en stor skald
till på köpet, västgöte som Nils
Hasselskog själv. Jag avser Birger Sjöberg sådan
han framträder i »Fridas böcker» och som
Hasselskog lärt åtskilligt av, samtidigt som
det får antas att Sjöberg själv profiterat
en del av Veckobladet i dess tidigare
skeden.

Fridas sångare är bodbetjänt som Alfred
Vestlund, båda besjunga en småstad, före-

bilden för Fridavisornas »Lilla Paris»,
hemstaden Vänersborg, har Birger Sjöberg
ursprungligen kallat »Brackestad», bägges
inspirationskällor bestå ofta av
karamellburksetiketter eller familjejournalshäften
eller enklare historisk läsning. Likheterna
sträcka sig ända in i detaljerna. Båda ha
en vän, låt vara att rådmansdottern Irma
Sjökvist inte har en lika allena
saliggörande inteckning i Alfred Vestlunds hjärta
som Frida hos sin kavaljer, och liksom
Fridas vän räcker åt sin älskade en mogen
astrakan, som han tagit ur »höstens
händer», så uppvaktar Alfred Vestlund en
viss fröken X med ett plommon, sedan
sommaren givit sin sista kyss. Och båda
omfatta ett »fredsevangelium», inspirerat
av de höga muser, och se hotet mot detta
evangelium förkroppsligat i »den kritiska
pincenez», som hos Fridas vän vakar som
skräcken själv i salongen när kören sjunger.
Men viktigare än allt detta är att också
den poetiska expediten i Lilla Paris
rikligen hemfaller åt liknande språkliga och
metaforiska egendomligheter som hans
kollega i Grönköping. Det heter hos honom
»spritiosa» i stället för spirituosa, han talar
om »våran snipa», i vilken Frida sitter »å
toften», och om »Vesuvius’es rand» och
»solens röda äpple», om »svenska lärkan»
och flöjten som »en stock», och när han
ser sin älskade, så kan han mitt i vinterns
köld höra sommarens vindar och vågens
brus »i alla fulla fall». Och hans diktion
är så vestlundsk den blott kan vara:

Icke fjäriln såsom så’n
jag alls förtörnas på.

Eller:

Vid häckens lilla blomsterskog,
där klang mitt kärlekstal,
där stod jag skön, men ledsamt nog
så slapp uti moral.

Och ändå — trots detta! — är Fridas
visor stor och oförvissnelig poesi. Och inte
bara till trots för vestlundismerna, utan
paradoxalt nog i viss utsträckning tack

571

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:08:42 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1942/0627.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free