Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Grönköpingsskalden Alfred Vestlund och hans kolleger på parnassen. Av Hans Ruin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hans
vare dem. Ha vi tidigare sett stora skalder
bli Vestlund, så få vi hos Sjöberg se
Vest-lund bli stor skald. Hur är det möjligt?
Det är intet svar på frågan att hänvisa
till hur Sjöberg under allt detta gång på
gång röjer sin bildfantasis lejonklo, såsom
när han skildrar sin väninnas dans med en
främmande kavaljer under en danslektion:
Tätt intill en smalbent karl
ödsligt som ett spöke far;
krökta knän i höjden gå och likna svarta hakar.
Ej heller är det ett svar att påpeka hur
fint han kan måla en stämning:
I våta blomster gå vi sakta
att Sveriges måne ömt betrakta . . .
Nej, orsaken ligger inte bara i sådant.
Fridas vän är för det första en hel och äkta
människa, vars verbala brister äro ägnade
att belysa hans samhällsställning och
bildning -— alltså sanna och därför motiverade.
Och om hans kunskaper och ordförråd
bära tillfällighetens prägel liksom krämet i
en diversehandel, så lever han å andra
sidan sällan över sina tillgångar, såsom det
mycket riktigt blivit påpekat. Under alla
sina poetiska och »vetenskapliga»
betraktelser om Frida och Naturen, om Döden
och Universum bevarar han den naivitet,
som inte kan undgå att röra vårt hjärta.
Han faller med ett ord inte för den poetiska
dödssynden: motsatsen mellan sken och
verklighet. Skenhelighet och fåfänga
kommer honom inte vid. Han besitter
äktheten, och äktheten är trots allt sigillum
veri i poesien. Som ett kriterium härpå
äger hans sång det som är svårast av allt
att förklara, melodien eller tonen, vilket
som ett fluidum strömmar genom hans
strofer och förvandlar och omskapar det
som taget för sig kan tyckas både banalt
och störande:
Skall Frida gråta för att Sommarn dött,
för att den fällde snart sin granna blomma?
Skall Sorgen färga Fridas öga rött?
Det är väl bra, att Höstens dag fått komma.
Det finns knappast i svensk vitterhet
ett bättre exempel än Sjöberg på hur det
icke är de enskilda elementen i en dikt,
enskilda bilder, ord, uttryck, som med
sina en gång för alla bestämda betydelser
uppbygga poesien, utan något som ligger
över dem, vissa »helheter» eller
»strukturer» eller »sammanhang», som ge
elementen deras karaktär och valör och som äro
poetens egnaste skapelse, prövostenen på
hans originalitet. Gestaltpsykologiens tes
att det icke är delarna som uppbygga
helheten, utan helheten som ger delarna
deras liv finner hos Sjöberg en bekräftelse,
som inte kunde vara fullständigare. Han
rår över dessa »dominanter», som bringa
till stånd miraklet att av ingenting göra
någonting, av det ointressanta det
intressanta, av det oansenliga det stora. Tack
vare dem kan han driva fram sin poesis
skönaste kalkar i den poetiska
vegetationens yttersta zon mot det sterila, ja, djupt
inne i »vestlundismernas» bottenlösa kärr.
Det ger måttet på hans poetiska gåva och
måttet på poesiens förmåga överhuvud att
trots allt triumfera över alla
vedervärdigheter och misärer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
