- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtioförsta årgången. 1942 /
577

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Den galante Urban Hjärne. Av Nils Sylvan

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Den galante Urban Hjärne

antydes också av den saraband, som Johan
Ekeblad gnolar på:

Då först man kärlekens vällust rätt känner,
När man för en, snart för en annor bränner,
När man fritt har med alla att leka,
Med somma menat rätt, somliga smeka.

Då Strandberg håller fore att
Hylasatti-tyden kan tillämpas på »en verklig förälskelse»,
frågar man sig onekligen varför inte
Celadon-attityden skulle kunna brukas på ett
motsvarande sätt. Man kan taga Magnus
Stenbock som exempel. I fästmansbreven till Eva
Oxenstierna visar han sig behärska
Celadon-posen väl så skickligt som Urban Hjärne.
Efter giftermålet hemfaller han ofta åt en
sentimentalitet, som närmast för tanken till
hovdamromanens sensibla hjältar. Men
följande makaroniska utbrott i ett brev från
1693 torde väl bäst karakterisera hans
egentliga känsloläge:

Je brüle d’anvie de vous baiser les mains touttes
deux — o, hette ich doch der Tauben snellen flygel —
pour coucher cette nuit oü mon coeur et mes pensés
sont inséparables.

Det visar sig också att Strandberg har en
smula svårt att regissera Urban Hjärne för
den Celadonroll som han skall spela. Han fogar
sig blott motspänstigt efter regissörens
anvisningar, och ibland tillåter han sig vissa
friheter, som hota att alldeles fördärva
spelets stil. Strandberg medger också att Urban
Hjärne ej helt kan hålla tonen, »ty han var
en koleriker, hans blod rann hett».

Urban Hjärnes egna ord i sitt latinska
diarium från utlandsresan 1667 tala ett språk
son), inte gör det fullt troligt, att hans
herdemask och inlärt ödmjuka gester enbart skulle
»dölja en bitter och machiavellistisk
livsinställning grundad på människans narraktiga
fåfänga och lättledda begär». Hjärne skriver:

Fylld av en fantastisk glädje hade jag ingivit mig
jag vet ej vad för förhoppningar. Än stormade jag hän
i kärleken till Stratonice och hoppet att äntligen kunna
vinna henne åt mig, än hotade jag, beredd till hämnd,
mina ovänner med en säker förvirring.

Hjärne kan mycket väl ändå, om han vid
giftermålet 1676 blickat tillbaka på sina
ungdomsförälskelser, ha betraktat dem — i
likhet med sin poetiske bröllopsgratulant —
som »idel fåfängheet och alfwarslöser Möda».
I det ljuset torde nämligen de flesta unga
män se på ungdomsårens amouretter, då de
stå i begrepp att träda i brudstol. Celadons
kärlek till Stratonice kan mycket väl ha varit

en uppriktig ungdomsförälskelse, som endast
bör ha fått ett tillskott av pikanteri genom att
stöpas i det höviska galanteriets form.

Härmed är likväl inte sagt, att Hjärnes
ungdomsförälskelser skulle vara kemiskt fria
från varje själviskt motiv. Han kom från ett
utfattigt hem. Hans ungdom var hård och
full av umbäranden, och han har säkerligen
mycket livligt sysslat med tanken att skaffa
sig en god ställning i livet. Något annat hade
varit orimligt. Men härifrån är det mycket
långt till att göra honom till en
machiavel-listiskt skrupelfri lyckoriddare, hänsynslöst
besatt av en enda strävan, att till varje pris
komma sig upp i världen. Hans egenhändiga
levnadsteckning gör inte detta intryck, även
om man hos memoarskrivaren tycker sig
skymta den för renässansen typiska
själv-förhävelsen.

Det höviska umgängesskicket torde för
övrigt knappast ha haft den avgörande
betydelse för karriären, som Strandberg vill
tillmäta det. Begåvning och förtjänst torde
ha spelat en avsevärt större roll. Goda
ekonomiska startmöjligheter har givetvis
härvid varit av vikt för inhämtande av bildning
och experiens. Förmånliga och
inflytelserika förbindelser har gjort sitt till och mall bör
säkerligen även räkna med en god portion
ren tur. Det är ganska upplysande att
jämställa bröderna Anders och Jakob
Wollim-haus med Thomas Hjärne i detta hänseende.
De förra stego till höga äreställen och
upphöjdes i grevligt stånd. Den senare slutar
sina dagar trots sitt höviska kunnande »som
en knarrig, döv och gäldbunden ungkarl» i
synnerligen blygsamma omständigheter. Det
kan därför vara tvivel underkastat om inte
Bengt Horns rekommendation av Urban
Hjärne hos Clas Tott betytt långt mera än
Hjärnes alla litterära »exercitier». Den till
flusser mycket benägne greven torde främst
ha åstundat en kunnig läkare, även om han
mellan åderlåtningar och ordinationer
givetvis inte bör ha haft någonting emot att
diskutera litterära spörsmål med en höviskt
bugande medicus.

Man kan vidare fråga sig om livet vid Bengt
Horns hov verkligen varit så genomsyrat av
egennytta som Strandberg vill göra gällande
om hovlevernet i allmänhet. Det är dock inte
alldeles omöjligt att bakom de ödmjukt
krumbuktande och pompöst svassande fraserna i
bröderna Hjärnes brev till sin »patronus»
utläsa en personlig välvilja och ett personligt

37—Ord och Bild, $i:a årg.

577

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:08:42 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1942/0633.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free