Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Filmkrönika. Av Artur Lundkvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Filmkrönika
Av Artur Lundkvist
-—sLAND sista tidens filmhändelser kan
ingen jämföras med Walt Disneys Fantasia.
Det är ingenting mindre än ett försök till
ett nytt slags filmkonst: former i rörelse,
frambringade av konstnärsfantasi och
konstnärshänder, befriade från allt naturalistiskt
beroende av verkligheten. I »Snövit» var
Disney ännu tämligen bunden av själva
berättandet; i »Pinocchio» var i långt högre
grad den lekfulla, fritt skapande bildfantasin
i verksamhet. I »Fantasia» har Disney tagit
ytterligare ett stort steg framåt mot ett
fantasins suveräna framalstrande av levande
bilder. Han använder sig där fritt av de
resultat som konsten uppnått från
klassikerna till surrealismen, han härskar som en
formernas trollkarl över dess väldiga förråd
av stilar, en förvaltare, förmedlare och
popularisator av konstens erövringar. Bara som
estetisk lektion för massorna är »Fantasia»
av oskattbart värde: konstriktningar som
varit alltför krävande att nå en bredare
publik virvlas nu fram i filmens förtrollande
form, överrumplande sinnen som glömmer att
befästa sig med fördomar. Den allomslutande,
livsnära konst som senast surrealisterna drömt
om visar Disney anmärkningsvärda tecken
till att kunna förverkliga med filmens hjälp.
Övertoningen från de fotografiska,
perspekti-vistiska, silhuettverkande och tonglödande
orkesterbilderna till de tecknade
bildsekvenserna visar dessutom att spelfilm och tecknad
film skulle kunna sammanfogas med
ytterligare vinst för uttrycksmöjligheterna.
Närmare bestämt utgår »Fantasia» från
en konsert, ledd av Stokowskij och omfattande
sju kompositioner. Bildframställningen
ansluter sig mycket nära till musiken, framför
allt rytmiskt, men är inte så mycket ett
försök att illustrera denna som att skapa
självständiga fantasibroderier. Toccata och
fuga i d-moll av Bach: ett stycke abstrakt
film, en färgböljande, strimmande, glimtande
formdynamik, som för tanken till Kandinskij
och andra abstrakta konstnärer: ett fyndigt
form-, färg- och rörelseackompanjemang till
musiken, som dock i sin fyllighet och resning
kommer filmpartiet att verka tunt och
otillräckligt. »Nötknäpparsviten» av Tjajkovski:
kanske det mest lyckade avsnittet, virtuost
framvirvlande på gränsen mellan abstrakt och
konkret, med naturens skeende i
fantasibe-själad närbild, ljuset som tänds i
daggdropparna, svamparnas dans likt
gravitetiska kineser, tistelblommornas taggigt vilda
kosackdans. »Trollkarlens lärling» av Dukas:
Musse Pigg som offer för magisk önskan och
självförhävande härskardrift, med kvasten
som hans vattenbärande slav, ynglande av sig
och hotande att förinta honom, en
diktatorsfröets mardröm. »Våroffer» av Stravinskij:
jordens födelse med kamp mellan eld och
vatten, de första livsformerna som äter
varandra, reptilernas och jätteödlornas kamp
för tillvaron, deras undergång i ökentorka
och istid. Som fantasikonst är det kanske
litet hämmat av vetenskapliga
riktighetskrav; som uttolkning av Stravinskij s musik
är det förfelat, ty denna rör sig om primitiv
kulturvånda kring rituella danser, och dess
innehåll av andlig födslosmärta går
förlorat. Beethovens pastoralsymfoni: ett
mondänt stiliserat bilderboksvimmel ur grekisk
mytologi, med bevingade hästar,
tempel-krönta havsklippor, förmänskligat klumpiga
kentaurer och en tungt kringtumlande Bacchus:
en parodi i strömlinjeformad reklamstil som
smaklöst skär sig mot Beethovens innerligt
patetiska musik. Musorgskijs blåkullafantasi:
ansluter sig till medeltida och folkliga
föreställningar om häxor och djävul, med bleka
spökbilder, en eldomslingrad mörkrets
potentat, en förvandlingarnas rasande dans av
kroppar och lågor, i smärta och begär: en
affischstil i rött och svavelgult. Slutligen
Schuberts »Ave Maria:» medeltidens ljusa sida,
med klarnande natur och skog som blir till
en himmelssträvande katedral, där sången
stiger till hymn, till livsjubel, och fönster
öppnar sig mot frisk morgon och framtid.
Som konsertreproduktion är filmen
utomordentlig; som bildtolkning av musik är den
delvis misslyckad, fast också ofta
beundransvärd. Men som enhet, som filmverk? Då blir
den nog lidande på att musiken inte
underordnar sig bildskapelsen, att musiken tävlar
med denna om företrädesrätten och därigenom
splittrar intrycket. Musik är i sig själv en
588
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
