Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Filmkrönika. Av Artur Lundkvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Filmkrönika
den verkliga ffydia ? Hon svarar att de alla
i henne upplevt en av de många kvinnor som
varje kvinna utgör, och hon är inte bara
andlig eller köttslig, upphöjd eller jordisk,
utan allt’på en gång. Filmen är något artificiell
men samtidigt starkt konstnärlig, med en
realism som ständigt övertonar i symbolism.
Inled oss icke i frestelse, av William Dieterle,
bygger på en amerikansk folksägen om
djävulens nederlag mot Daniel Webster, den
store folktalaren och politikern. En ung bonde
i det karga New England förbannar sina
olyckor och förskriver sig åt djävulen, en
lurvig bondfångare till djävul, cigarrblossande,
illmarigt plirande och skrattande. Bonden
får fina skördar, hittar högar av guldmynt,
gör grannarna till sina underlydande, bygger
ett praktfullt hus, får djävulens utsända lilla
förförerska till sällskap på utflykter och
tillställningar. Men efter sju år vill djävulen
ha hans son också och dödsförskräckt börjar
han rättegången mot den onde med den
myndige, öldrickande Webster till
försvarsadvokat; och Webster övertygar till och med
en spökjury av döda brottslingar om varje
människas rätt att strida för sin frihet och
ärligt vinna den, även om djävulen själv är
motståndaren. Filmen är välgjord och
artistisk, med realistiskt inramad fantastik; men
den brister i omedelbarhet.
Fräck och fågelfri är en spirituell
revolverfilm med Clark Gable som mörkoljad skojare
i en nybyggarstad. Hans förhållande till en
även erotiskt ambitiös Bostonflicka är
sofistikerat och spännande.
Flykten till Söderhavet är en
vittomspännande äventyrsfilm med sociala
indignationsinslag, utnyttjande motsättningen mellan det
brutala klassamhället i 1700-talets England
och gemenskapslyckan på söderhavsön.
Illdåd planeras? är i mitt tycke en av Alfred
Hitchcocks bästa filmer, mindre sadistisk
och mindre bluffartad i sin spänningsteknik
än flertalet av hans alster. Den berättar
om ett äktenskap mellan människor av
omaka karaktär, sammanhållna av en stark
känsla. Mannen är en odåga, lögnare och
svindlare, som den rätlinigt allvarliga hustrun
efter en rad bittra upptäckter börjar
misstänka även för mord, tills hon slutligen
fruktar också för sitt eget liv. Mannen med
sina kastningar mellan muntert lättsinne,
ömhetsbetygelser, kylig depression och för-
dolt hot verkar fullgånget patologisk; han
gestaltas med dunkel tvivelaktighet och
förrädisk charm av Cary Grant. Kvinnans
slitning mellan kärlek och avsky, hopp och
ångestfull besvikelse förkroppsligas av Joan
Fontaine med spänstig sprödhet. Bildstilen
kontrasterar effektfullt mot förloppet genom
sin öppna, ljusa prägel.
Sabotör är en annan, enklare
Hitchcockfilm gjord i Amerika. Efter ett sabotagedåd
vid en flygplansfabrik flyr en oskyldigt
misstänkt för att jaga den skyldige, en flicka blir
inblandad i jakten, och den andlösa
slutkampen utspelas uppe i Frihetsgudinnans
fackla. Det är aktuellt raffel, ledigt
framskakat ur ärmen.
Hattmakarens borg efter Cronins inte alltför
märkliga roman är på sitt begränsade sätt
en ganska suggestiv film. Den skildrar mycket
ensidigt en självhärlig hustyrann, en liten
borgare med övermänniskosträvan. Han är
uteslutande sedd utifrån och därför förblir
han psykologiskt obegriplig, ett brutalt
monster, som ändå besitter ett slags storskurenhet.
Syndens lön drabbar honom programenligt:
dottern försvinner i förnedring, hustrun
faller död ner på golvet, sonen begår
självmord, affären gör konkurs och själv tänder
han på sin olycksaliga borg och omkommer
i lågorna. Det är grovt anhopat och
onyanserat, men förfelar ändock inte att göra intryck.
Gula kliniken är den viktigaste av
höstperiodens svenska filmer, omdebatterad
genom sin aktualiserande men otillfredsställande
behandling av det brännande abortproblemet.
Filmen profiterar onekligen på intresset för
detta problem, utan att bidra till en riktigare
belysning av det: den stannar vid billigt
moraliserande och förenklad officiell
propaganda. Den sakkunskap som medarbetat har
i det avseendet inte tillnärmelsevis klarat
sin uppgift så bra som regissören, Ivar
Johansson, klarat sin. Hans arbete är friskt
och rejält, med ohämmat grepp på det
rikhaltiga människogalleriet.
Jacobs stege, en Molander-film efter en
Kielland-roman, berättar energiskt om en
fiskarpojk som börjar med affärer och klättrar
upp med stormsteg, för att hämnas på den
som utplundrat hans föräldrar. Det är ingen
menlös film och den är på flera händer
övertygande välspelad (Löwenadler, Lagerwall,
Berglund).
591
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
